Nya möjligheter

Okej det är dags för mig att sluta snylta på talangfulla Toves goda namn och rykte. Min nya blogg finns här.

Det senaste

I DN kunde man förra veckan läsa rubriken:

"Höstens trend: Bli lycklig!".

Det var ju kul att det har blivit inne, annars brukar det ju mest vara murriga färger, koftor och tedrickning som är hippt under den mörka årstiden.

Istället för emo

Igår lyssnade jag på folkmusik. Det var ingen bra idé. För om svensk pop kan vara emo så är det ingenting mot vad folkmusik är. Textrader som "mitt hopp är en skadskjuten kråka" och "du kommer aldrig mer tillbaka" efterlämnar ju en lätt känsla av vemod minst sagt. Det är inte vad jag behöver när jag nu går in i en ny fas i livet och universum och därför har närmare till ledsenheten än annars. Nej jag behöver bra pepplåtar på min spellista. En god vän föreslog Jumper. Inget dåligt förslag men jag måste nog variera mig om jag inte ska gå baklänges i utvecklingen, klä mig i för små kläder och bli Anna 14 år igen.

Vänner, har ni några förslag? Låtar som inspirerar och hjälper mig hålla fart och riktning, för tro mig, emo klär mig inte.

Lysande utsikter

Jag får ett brev med posten som upplyser mig om att jag ska gå i pension den första oktober 2050. Jaha. Jag antar att meningen är att jag ska bli sugen på att börja pensionspara. Dock associerar jag helt annorlunda. Årtalet får mig att tänka på klimatrapporter och huruvida det blir 2 eller 6 graders temperaturhöjning medan jag kopplar det oglamorösa ordet pension till det mer bildliga köttberg (tack Per Nuder). Slutsats: Kommer jag vid en ålder av 65 att vara del av en jättelik, hårdstekt köttfärssås?

Civiliserat beteende

Efter turen till Norge ringer jag upp miss L från parkeringen i Katterjåkk. Hon frågar om vi är tillbaka till civilisationen.

-Nja, svarar jag, civilisation och civilisation, JW gick just in på Konsum i bara långkalsonger.

När han kommer ut igen säger han att ingen i affären höjde på ögonbrynen.

Tråklars

Aldrig är jag så uppdaterad inom musik som på somrarna då jag jobbar och lyssnar på sveriges radio p3 dagarna i ända. De spelar en märklig mix av de två totalt motsägelsefulla genrena emosvensk pop och snuskig politiskt inkorrekt r'n'b. Den absolut tröttsammaste låten som spelas nu hör eventuellt till den förra kategorin. jag vet att dte är en onödig grej att slösa energi på men jag tål bara inte Lars Winnerbäcks senaste. Melodin är meningslös och texten värre Jag får liksom ingen ordning på mitt liv / Det kan vara så förfärligt /Det kan vara så bra. Jaha, vems liv är inte så? Det är visserligen en talang att kunna skriva så att människor kan identifiera sig med en text men snälla, det här är varken poesi, rock, humor, hiphop eller ens snyggt.

Kirunaspaning

Förra veckan var jag en sväng in till Kiruna. Vi drog den vanliga rundan som man gör när man är där, Team Sportia, Intersport, Systembolaget, ÖB och bäst av allt Coop. När jag hade fyllt min korg med en ny kaffekanna till primusköket samt tre paket kaffe (det var ju extrapris, tala om svennebanan att köpa just kaffe på extrapris) står vi och spanar lite i tidningshyllan. Bredvid oss står två tjejer i vespaåldern. Den ena säger till den andra:

- En gång gjorde jag ett sånt där test i Veckorevyn. En fråga var "Vad gör du om en kille frågar om du vill dansa". OFTA att killar i Kiruna frågar om man vill dansa.

Inte på så många andra orter heller vill jag tillägga, om man inte dansar dansband förstås.

Sex säljer

Jag sitter i köket på Ravenjaure igen. Läser samma tidningar om och om igen. Tjejen som visar badläder i Åka Skidors sommarnummer ser ut som hej kom och ta mig. I en sexfixerad medievärld är det befriande med en veckotidning som Utemagasinet. Inte ett enda sextips eller frågespalt. Inga rubriker såsom ”Din sexigaste vandringssommar”, "Ställningarna som funkar i tältet" eller ”Så tänder du honom i underställ”. Skönt.

Namnge mera

Jag älskar att bo i hus som har ett namn. Alla hus borde ha det. Det är så himla mycket mer spännande än bara en adress. Jag tänker på till exempel Mårbacka, Villavillerkulla och Tuttifruttihusen, visst sätter de igång fantasin? Det känns oändligt mer inspirerande att bo i ett hus som heter Ravenjaure än på Ulrikedalsvägen 2t.

Den nya tidens teknologi

Numera har jag begränsad tillgång till internet (ja, det finns fortfarande sådana platser). Istället för att slösurfa tittar jag ut genom fönstret. Det känns befriande. Får du inte nog av mig? De mest troliga svaren på den frågan är 1. Jo, alldeles lagom och 2. Jo, för mycket (även jag själv skulle välja något av dessa alternativ). Men skulle det nu vara så att du vill ha mer så finns jag (iallafall ett tag) på twitter.

Lojalitet med vem?

En sak jag inte väntade mig när jag åkte hem var att det skulle pågå en internationell maktdemonstration ovanför och utanför hemstaden. Nej jag känner mig inte det minsta lojal med NATO övningen Loyal Arrow som pågår över länet och mitt huvud. Det är inte okej att vapenalliansen ska få leka krig här för att visa musklerna mot old evil Russia. Mest otäckt faktiskt.

Att resa med ljusets hastighet

Efter tjugo timmar och femton minuters tågresa norrut har dagen, eller iallafall dagsljuset, blivit fyra timmar och 40 minuter längre. Vad man nu ska göra med den tiden.

Europaval för svenskar eller europeér?

Var det fler än jag och mitt valvakesällskap som under rösternas räknande hisnade av Sveriges televisions vinkling av valet? Att det bara är SVT som sänder en valvaka får för det första säga sitt om valets betydelse men det innehåll som pumpas fram mellan staplar och procenttal säger kanske än mer. Nu är det dags att intervju vad vi kallar en svensk europeisk familj, familjen Cprazza Bildt, där frun är från Italien, mannen från Sverige och de fann varann under tjänstgöring i Bosnien. Vad är det vi vill visa? Att det här valet är en milstolpe på väg mot ett oundvikligt mål, den europeiska gemenskapen. Hur skapar man då en europeisk gemenskap? Samtalar man med människor med olika etnisk tillhörighet och bedömer vilken egenskap som flest av den nationaliteten har och av någon annan och vilka tycker vi egentligen om, och finns det egentligen någon chans att vi skulle kunna blanda till ett riktigt härligt folk om bara alla i Europa fick blandas? Ja, det skulle kunna låta som multikultihets, eller så är det kanske så att Sverigedemokraternas propaganda har gått hem. Det finns nåt som är svenskt och det finns något som är alla andra europeiska nationaliteter. Fokus här låg inte, som Sverigedemokraterna säkert gärna skulle ha velat, på att bevara vår svenskhet. Fokus låg istället på att låta vår svenskhet stå sig en match mot alla de mer levande nationaliteterna i söder, de spanska och italienska.

Hur många gånger ska jag behöva säga det? Det finns ingen nationell identitet, det här med nationalstaten är ett administrativt påfund, och att man skriver ner folksagor och skapar sig en gemensam historia tjänar också ett maktpolitiskt syfte.

Sommarstigar

Det är dags att tvättastädapacka. I fickan på mina vandringsbyxor hittar jag kartan över Abisko-Björkliden-Riksgränsen. Oh yeah, nu kör vi!

Den svenniga ambivalensen

Så var den här då. Den där dagen som är sådär pinsam och krystad. Jag menar Sveriges nationaldag. En dag som ingen verkar vara speciellt peppad på utom möjligtvis rojalister som är glada för alla chanser att se kungafamiljen i folkdräkt och möjligtvis några SDare. Samtidigt finns den där kollektiva känslan att ja, man borde kanske, och det är ju alltid kul med fest och man borde ju ta chansen att fira det man tycker är bra med Sverige, kanske något i mångfaldhetens tecken? Och ta flaggan tillbaka? Eller ja man kan kanske få vifta med vilken flagga man vill, Botswanas eller Djurgårdens eller regnbågsflagga. Och tal av någon komunpolitiker, de brukar ju vara festliga. Det är ju som sagt alltid roligt att fira. Bakelser? Hm sill och potatis kanske, det är ju ändå Sveriges festligaste mat som passar både sommar och vinter. Parad? Nä det känns inte riktigt svenskt väl. Äh det känns svårt och krångligt det här. Nästa år kanske.

Äckligt

Jag får en broschyr i brevlådan som uppmanar mig att rösta på ovan nämnda parti. Framsidan är nostalgisk med en bild på två ljusa barn som går på en grusväg. Han bär på ett fiskegrejer och hon på en blombukett och en korg med fika (spännande syn på det här med genus hörni). Med ett typsnitt som andas åttiotal står texten "Ge oss Sverige tillbaka", ett budskap med lite läskig känsla. Inte så nyskapande och framtidsmässigt heller. Enligt broschyren sätter SD stort värde på våra gemensamma värderingar. Vilka dessa värderingar är framgår inte, men det är en skrattretande tanke att jag och Jimmie skulle ha samma livssyn eller att det ens skulle existera något som gemensamma värderingar för alla svenskar.

På radion gör de reklam för nästa avsnitt av Kaliber som ska beskriva "Sverigedempokraternas dubbla ansikten". Jag håller verkligen med kreativa E när hon kommenterar:
-Vilka dubbla ansikten? De är rasister helt enkelt.

latin music

"Its Latin music, you should roll your hips". Är det bara jag eller får man inte dansa hur man vill till vilken musik som helst? Hur hade det sett ut om låten "det snurrar i min skalle" dunkade ur högtalarna och en oinvigd icke-svenne valde att go bananas till låten och jag vänligt påtalade att det här är en svensk låt, till såna tar man steg åt sidan och hytter näven i luften? Hur hade det sett ut?

Generationsroman?

Jag är den första att hylla tjejer som tar för sig och gör sin grej och vem säger att mode (typiskt kvinnligt intresse) är mer ytligt än sport (typiskt manligt intresse). Sofi Fahrman är en mycket framgångsrik ung kvinna och för det förtjänar hon både respekt och beundran. Nu skriver hon en roman. Jag tänker inte vara någon Björn Ranelid och säga att hon inte kan kalla sig författare (vad nu en man som skriver samma sak i alla sina böcker, må hända med ett vackert språk, har för rätt att avgöra detta). Men jag måste erkänna att jag inte blir så sugen på att läsa boken när jag läser intervjun med henne i Aftonbladet.

Sofi:– Jag har varit med om så mycket, både i Sverige och i världen. Boken är skönlitterär. Och handlar om fest, shopping, sex, kärlek, inneställen och trender.

Det är visst inte bara böcker om unga män som gör mig ointresserad.

The poetry of science

Tentaplugg och jag läser:

"photons, representing quantized packets of energy with zero mass traveling at the speed of light"

Och så säger de att fysik inte är poetiskt.

Karma

Jag sitter vid ett bord i hörnet på lunchrummet och studerar. I andra änden av rummet sitter ett internationellt kemigäng och pratar högt om allt mellan himmel och jord. Ja jag vet att de mycket väl får prata precis hur mycket och högt de vill och att jag själv brukar bete mig just så. Ändå sänder jag ut tydliga signaler på att jag blir sur och störd. Efter en stund står någon bredvid mig.

-Excuse me.

Jag tittar upp (med en grinig min förstås, han ska inte tro att han bara kan komma och störa mig sådär). Han håller fram sin påse med chokladkex mot mig.

-Do you want one? Or more?

Jag älskar chokladkex. Ibland får man inte vad man förtjänar.

Less

Den som har pratat med mig i mer än en kvart känner till min inställning till kultur baserad på unga män och deras ångest. Missförstå mig rätt, unga män har säkert lika mycket ångest som alla andra och det får man väl respektera i sig. Men snälla, skriv inte böcker om det, komponera inte låtar på gitarr och nej gör inte en film. Det finns ingenting som kan göra mig mer less än Ronnie Sandahls krönikor och Lars Winnerbäcks outömliga förråd av hjärtesorger. För att inte tala om alla böcker och filmer om unga som vandrar runt (för dte gör de alltid) i vildmarken/storstaden med sin existensiella ångest som packning. Temat är inte nytt men verkar inte gå ur tiden och många har känt sig manade att ta sig an det, från Goethe till Erlend Loe.

När DN i lördags publicerade en recension av filmen "Original" under rubriken "Ung man finner sig själv" blir jag inte speciellt intresserad av att se den.

Tid för eftertanke och reflektion

Söndag har länge varit min favoritdag i veckan. En dag utan krav. Tid att läsa tidningen ordentligt, dricka förmiddagskaffe och plocka lite. Ro att vila middag, läsa en bok, tänka på veckan som gått och den som kommer, vara ensam, lyssna på Godmorgon världen och ringa en vän. Lyxigt var ordet.

Solidaritet

I ett försök att pigga upp mig själv beslutar jag att ta till ett gammalt knep mot nedstämdhet (som jag också verkligen kan rekomendera): Gör något för dig själv och gör något för någon annan. Sagt och gjort. Jag färgar håret brunsvart och ger blod. På blodcentralen tar de väl hand om mig. De frågar hur jag mår och ger mig fika. Sen får jag en t-shirt med texten "I'll be there for you". Det är så fint att jag nästan börjar gråta.

69 är det nya 15

Marit Paulsen, 69 år kandiderar till EU parlamentet och intervjuas i DN. På frågan vad stockholmare borde lära sig svarar hon "att hålla käften". Jag kan tycka att dte är aningen provokativt. Man har ju hört rykten om att dagens ungdom är ohyfsade men även om 30 är det nya 20 så kan ju Marit knappast räknas in i den kategorin. Är det möjligtvis ett sätt att försöka locka unga väljare genom att ha en pubertal attityd?

Love is in the air

Han: -Jag är så himla kär i dig.
Hon: -Förälskelse beror bara på kemiska reaktioner i näsan med feromoner som passar in i receptorer och sånt.
Han: -Mina receptorer blir helt galna när du har stora jeans instoppade i strumporna.

Botaniska betraktelser

Studentstaden svämmar över av färger och syrendoft. Men den mytomspunna tiden mellan hägg och syren gick mig förbi, några dagar kan det väl ha rört sig om på sin höjd. Det verkar inte vara nog för varken gesällvandringar, att bli kär, njuta av försommaren och allt annat som ska hinnas med under denna tidsperiod. Världen verkar verkligen snurra fortare nuförtiden.

Nu händer det

På framsidan av Metro läser jag "Snart kan framtiden vara här". Hur förväntas man reagera på ett sådant påstående? Med förvåning? Förväntan? Rädsla? Glädje?

Arbetsglädje

Jag skrev just om hur jag tänkte det kunde vara att inte ha ett jobb. Jag vet inte. Nu har jag i alla fall själv fått ett jobb och det gör mig förbaskat glad att jag kan googla på ord som kärnfamilj, segregation, arbetsdelning och social fördelning och hitta min framtida arbetsplats där. Det gör mig förbaskat glad, det var bara det.

Är det min konjunktur?

Då var det lågkonjunktur. Då var det så. Betyder icke att alla människor känner av det, märker av det eller ens reflekterar över det. Jag såg på morgontv om nån ung kille i nån avlägsen bondbygd som inte hade motivation, ork, jobb eller speciellt mycket framtidshopp. Jag får frågan om varför jag tycker att nedrustningen av det sociala skyddsnätet är så dålig när jag ändå just har fått jobb själv, jag är ju inte i riskzonen för nånting just nu. Och jag visste inte, helt ärligt, att det var så folk tänker. Lågkonjunturen är inte total och den slår inte lika. Men det betyder väl inte att jag inte behöver bry mig och har en vilja att förändra? No woman is an island, som jag brukar tänka.

Snart där

För några veckor sedan fick jag en broschyr om trangiakök i brevlådan. I vanliga fall är jag snabb att lägga reklam i återvinningen men den här gången blev jag förtjust. Efter två somrar i kirunafjällen finns det inget som påminner lika starkt om sommaren som friluftsreklam med bilder på friska starka människor som använder praktiska produkter på otillgängliga platser.

Man kan tro att det var gamla minnen av vandringar och utflykter som gjorde mig så upprymd, men nej. Vad som fick mig att längta efter sommaren var känslan av att sitta i köket på Ravenjaure och äta äggmacka när högen av utemagasinet och åka skidor är genomläst många varv och man inte har något bättre för sig än att bläddra igenom den där sovsäcksbroschyren för tjugonde gången. Kanske fäller man en kommentar till bordsgrannen som sitter och tittar ut genom fönstret. Radion spelar samma låtar som man hört varje dag de senaste veckorna. Jag längtar till 15:e juni.

Hajpa el. hypa, ge överdriven uppmärksamhet

Datakillen säger:-Snygghet är så himla överhajpat.

Jag är beredd att ge honom rätt. Att vara snygg kan antagligen vara ett resultat av gener, ett intresse för sitt utseende eller en kombination. Mer än så är det inte. Herregud visst är det kul när man själv och andra är snygga men det är faktiskt inte det viktigaste här i världen. Jag vet det är att sparka in öppna dörrar att klaga på utseendefixering men ibland blir man trött.

Vägen til frihet

"Get out of my dreams and into my car" läser jag på insändarsidan i Metro, ni vet där spalten där man kan smsa in kärlekshälsningar. Smset sätter tydligt fingret på varför människor inte använder bilen mindre trots stigande bensinpriser. Bil betyder drömmar och romantik. Ingen lokalbuss i världen kan ge samma känsla av fuck you attitude som ens den skruttigaste Nissan micra.

Otaliga är filmerna och böckerna om road trips i jakt på friheten. För att inte tala om musiken, hiphoparna glider runt i pimpade rides och rockarna kör chevrolet. Bruce Springsteen tar med Mary ner till the river i sin brorsas bil, när allt håller på att gå åt helvete erbjuder han Mary (oklart om det är samma tjej) en plats i framsätet

All the redemption I can offer, girl
Is beneath this dirty hood
With a chance to make it good somehow
Hey what else can we do now
Except roll down the window
And let the wind blow back your hair
Well the night's busting open
These two lanes will take us anywhere
We got one last chance to make it real
To trade in these wings on some wheels
Climb in back
Heaven's waiting on down the tracks
Oh oh come take my hand
Riding out tonight to case the promised land

Sen svär han att köra hela natten för att köpa skor till mig. Och jag faller för det. Vem vill inte vara fri och galen med Bruce?

Låt vara att Sveriges vanligaste bilmodell är den familjevänliga Volvo V70 kombi och att icakassar för de flesta av oss är ett vanligare sällskap på färden än den där halcrazy vackra blondinen med hår som blåser i vinden. Bilen är fortfarande en symbol för frihet, äventyr och rock n' roll. För allt det kan tillochmed jag tycka att 15 kronor milen är ett helt okej pris.

Det står klart att miljösidan är i behov av pr-konsulter. Hur ska man få det att kännas som ett gitarriff att sätta sig på cykeln och feta beats att vara med i en bilpool? Hur ska man få Mary att säga till Bruce: Nej tack, jag ligger bara med killar som åker kollektivt. Vi kan väl boka en biljett på sj.se istället?

This time of the year

Det slutgiltiga tecknet på att jag är en tant är att gårdagens inköp av nya yllelångkalsonger beredde mig ypperligt stor glädje. För vissa kan det verka underligt att inhandla plagg av den här kalibern i mitten på april. Men har man som jag för vana att spendera somrarna i de norra fjälltrakterna kan jag försäkra att det är helt nödvändigt. Beach 2009 betyder för mig regnkläder, simturerna i fjällsjöarna kommer att klaras av så fort att bikinin inte ens hinner bli blöt. Merparten av min kropp har inte sett solen på tre år. Men vem behöver värme när man kan få 24 ljusa timmar om dygnet?

Ja jag vet det finns bra saker med sommaren också men jag känner mig så otroligt melankolisk nu när vintern kommer till ett slut. För att citera den charmiga mannen från Gällivare: "Visst är det skönt när våren tvekar".

Fröken Annas känsla för snö

Det luktar snö när jag går hem genom natten. Det gör mig lycklig.

Den osynliga geografin

Då passerar vi alldeles strax den geografiska polcirkeln. Now we pass the Arctic Circle, Arctic Circle to the right. Snön öser ner och det är svårt att tänka sig att tallarna utanför tågfönstret har något att göra med den på kartan kraftigare markerade latituden.

Familjeliv

Jag är en självförsörjande (nåja med CSNs hjälp) 23-årig kvinna med egen bostad (okej det är ett korridorrum). Jag är enligt de flesta definitioner vuxen. Inget får mig dock att känna mig lika vuxen som då jag på egen hand packar bilen för fjällsemester. Helt plötsligt förvandlas jag till min pappa. Tankar, fäller fram sätet för att göra plats för skidor och ställer in icakassarna med havregryn och tacoingredienser som inhandlats dagen innan. Jag är tillochmed klädd som han brukar vara vid dessa tillfällen med ylletröja, handskar och solglasögon. Men det slutgiltiga tecknet på att jag gått från chic student till redig familjefar är att jag blir helt galen om vi inte kommer iväg i tid. Allt ska gå enligt planerna. Alla ska stiga upp i ottan med glatt humör och vara klara för avfärd. Bilen ska rulla ut från uppfarten inte en minut senare än åtta. Och nåde den som måste kissa.

Att vi alla är färgade av vår uppväxt är ju ett välkänt faktum. Men ibland är det tydligare än annars. Det är nästan så att jag undrar hur vi ska komma någonstans någongång när vi verkar bli mer och mer lika våra föräldrar för varje år som går. Ska historien bara upprepa sig ett varv till?

Social talang

Vid middagsbordet:

Mamma: -Anna när ska du egentligen åka till Björkliden?

Jag (på ett lite obstinat tonårssätt): -Jag vet inte. Kan vi prata om något annat än exakt vilken tid jag ska göra olika saker.

Bigniles: -Visst är det fett att Lady Gaga ska komma till Storsjöyran?

feta rhymes

http://www.youtube.com/watch?v=eVkylZEgsY8

Istället för loppis

Den unge mannen i soffan gillar pimpeltävlingar. I det här fallet betyder pimpling isfiske och har inget att göra med att dricka alkohol.

Jag: -Det verkar alltid vara så konstiga och otympliga priser i pimpeltävlingar, typ en friggeboda eller hammock i första pris.

Den unge mannen i soffan: -Nej, inte brukar det vara så konstiga priser i de tävlingar jag är med i... Eller ijuförsig, förra helgen kunde man vinna en motorsågsnidad björn på en och en halv meter. Men lite längre ned i prislistan vinner man bara en låda med blandade grejer.

Allright people, where do we sign up?

Common people

För tillfället befinner jag mig i västerbotten, en del av Sverige som jag visserligen besökt flertalet gånger men ändå inte vet så mycket om. När man är på resa tycker jag alltid att ett bra sätt att bekanta sig med området och försöka förstå folket är att läsa lokalpressen. I Nöjesmagasinet City Umeå ställer de frågor till folk på stan à la klassikst frågafemkoncept. På frågan "Vad tycker du är exempel på bra design?" svarar Helmer Holm 52år "En korvkiosk. Den passar bra överallt och är funktionell i city. Den behövs!". I samma spalt undras även vad de tillfrågade tycker att Umeå saknar. Helmer svarar "Mer bord och stolar!" medan Adam Mårell-Olsson 21 år säger "Jag har faktiskt inga stora krav på Umeå".

Jag drar slutsatsen att västerbottningarna är ett anspråkslöst folk.

Fördomsfull sanning

Ja jag vet det är klyshigt och generaliserande och fördomsfullt. Dock skrattade jag mycket och igenkännande när jag läste bloggen Stuff white people like som DN tipsar om. Vad sägs om inlägg som Making you feel bad about not going outside, Recycling, Public radio och Coffee? Personligen skriver jag under på alla fyra direkt.

Obey gravity, it's the law.

Måste bara citera min favoritestradpoet Rijal:

-Hur är läget?
-Det är tungt, du vet tyngdkaft och sånt.

vredens druvor... 2009

Reinfelt vill inte satsa oss ur krisen. Löpsedlarna skriker om varsel och uppsägningar och och jag tackar generationer av ansvarsfulla och idealistiska människor för att vi i alla fall har ett något så när utbyggt välfärdssystem. I USA får man numera hoppas att man inte blir sjuk, för då blir det rännstenen nästa. Någon mer än jag som får bilder av vredens druvor som på repeat inuti skallen?

Nu är tusentals människor utan jobb i Sverige och storföretagen skjuter de nya projekten på framtiden. Arbetsmarknaden ser inte ljus ut. Men vad gör Fredrik? Jo, han sparar på våra offentliga resurser. Och han rättfärdigar det med att det inte vore ansvarsfullt mot vårt samhälle att inte låta finanserna vara så goda att vi kan satsa på den gemensamma välfärden.

Tänk tanken om vi hade högt förmögenhetsskatten. tänk vilka svindlande summor man skulle kunna dirigera om från någons bakficka till en helt ny järnväg eller något annat samhällsutvecklande. Kan man prata om att ansvara för den gemensamma välfärden om man inte funderar över vad de rika får i lön?

Theres a whole lot of talking goin' on!

Andra hand baby

I helgen fick jag återigen bevisat för mig vilket underskattat häng second hand butiker är. Då menar jag inte fancy pants trendiga sådana utan de mer osorterade lågbudgetvarianterna där det mesta är rätt fult men där man också kan göra de bästa fynden. Dessa ställen bjuder ofta på så mycket mer än metallic kläder och mallorcatryck. Man kan gå runt och fundera över vem som ägt alla dessa keramikföremål och spetslinnen, kanske är det som en anställd en gång berättade för Darling T att de som ägt sakerna är döda nu. Trevlig och avväpnande atmosfär är det också, många är frågorna som vi avhandlat mellan grönt och blått på Myrorna genom åren.

Lördag förmiddag sitter jag och Grandmaster och bakfyllefnissar i en dagismönstrad soffgrupp på kupan i Lund. Hon som jobbar där berättar för oss att det är första gången hon ser några kunder sitta i soffgruppen. Därefter tar hon fram en högst ordinär, lite nopprig HM tröja och frågar om vi inte tycker att det är konstigt att den inte blivit såld, de har haft den jättelänge. Det tycker vi inte men det säger vi inte, angelägna om att behålla den trivsamma stämningen. Nåja suckar hon, allt blir sålt till sist.

skämmigt

Radiokvinnan som säger sig vara vänster säger:
- vi inom vänstern har ju liksom tyckt att det har varit skämmigt att jag som jobbar på radion tjänar mer än hon som jobbar inom äldrevården. Men jag har börjat fatta att det är lite på utgång..

Han som forskar på företagens villkor småskrattar:
- Ja, det är då inget som de här människorna funderar på.
(Han syftar på förtroendevalda och VD:ar).

Argumentet är ju att man måste få uppmuntran för att göra ett bra jobb? Vem inom äldrevården är inte i behov av lite uppmuntran, I ask myself.

Womanizer

Jag har ju tidigare hyllat Britney S på den här bloggen och nu måste jag bara hålla med Darling T om att Womanizer är en riktigt skön och festlig låt. Rolig text och bra beat gör det till en smash hit partylåt för mina öron och dansfötter.

välfärd för alla?

Vi byggde ett samhälle, byggde in oss i regler för att släta över berg och dalar av skilda möjligheter. Godtycklighet bort, fram för bestämda strukturer. Oräkneliga är väl de människor som blivit hjälpta av det samhällssystemet, oräkneliga är väl de gånger då det solidariska arvet har gynnat vårt gemensamma bästa. Jag undrar bara vad som händer nu. Med individualismens segertåg började också samhällssystemens utjämnande egenskaper verka alltför statiska, alltför inflexibla.

Flexibiliteten krävs för att möta nya tider, nya människor kommer som inte förstår språket, systemet, som behöver individuellt anpassat stöd. Människor arbetar i nya former och familjestrukturer finns det snart lika många som det finns familjer. Barnen i skolan lär sig på olika sätt, och i olika takt. Hur anpassar man alla dessa system som vi har till alla dessa individer som befolkar vårt samhälle? Hur ska vi dirigera oss själva framåt i den här snårskogen av hänsyn och ideal?

Jag tycker att allt prat om individuella lösningar sätter välfärdsstatens idé på prov. Ge alla samma förutsättningar, säger socialliberalismen. Men är det kanske så, att goda förutsättningar betyder olika saker för olika människor? Hur ska man tänka nu då?

Den rätte för Rosing

Man slås av antalet annonser på internet, på gatuskyltar, i tv och i tidningar kring att hitta kärleken och den som passar mig. match.com. Som svampar ploppar de upp ur marken, programmen där deltagare får dejta några få utvalda för att hitta den som de kan vilja dela sitt liv med. Kärleken är inne, helt enkelt.

Mitt i denna flora av kulturyttringar kring jakten på den stora kärleken hittar man "Den rätte for Rosing", där en av Sveriges mest kända (känd för vad?!)kvinnor har sin vän och rådgivare till hjälp för att hitta kärleken. Linda Rosing har inte alltid haft en särskilt finslipat rykte. Hon har däremot dragits med bilden av en ytlig, uteseendefixerad, okunnig tjej. Den nya såpan ska då hjälpa till att sudda ut den här bilden och lyckas förmedla en mer seriös Rosing, en Rosing som lever en annan slags liv.

Man undrar vem som har lurat vem. Aldrig har fem deltagare som alla kämpar för att vinna Rosings hjärta verkat så uppenbart ointresserade av just detta, att vinna Rosings hjärta. Aldrig tidigare har kärleken som begrepp urholkats så i det offentliga. Hur vinner man Rosing? Ja, inte pratar man med henne om det man har gemensamt, inte skrattar man åt gemensamma skämt och inte hittar man på roliga grejer man kan uppleva ihop. Nej, här handlar det om vem som bär flest väskor, vem som gentlemannamässigt håller upp en dörr, eller vilken slags present man har lyckats köpa till tjejen i fråga.

Det var det med de könsrollerna. Är det inte nästan reaktionärt numera att hävda sån traditionalism?

Man enough to wear pink

Appropå det hær som T skrev tidigare om færgen rosa och att folk nu inte vill klæ sina barn i rosa før då kanske någon misstar barnet før en mesig flicka. Jag har i spenderat helgen på dne norska skidorten Hemsødal och kunnat iakta något som ær tværtom men ændå i grunden samma sak tror jag. Jag har næmligen sett flertalet unga mæn och åka omkring med superbreda skidor, hæftiga googles och knallrosa skidoverall (one piece som det kallas). Och tro mig, det hær ær inget før søndagsåkaren utan en sådan klædsel signalerar "jag ær tuff och jag vet det, tillochmed så tuff att jag kan ha på mig rosa och ændå vara manlig". Rosa ær helt enkelt så mesigt och småflicksaktigt att det blir tufft just før att alla fattar att om man ændå væljer att bæra en sån færg måste man vara extremt cool. Snacka om twist.

Folkgrupper som klær sig i rosa:

1. Flickor i femårsåldern

2. Freeriders

3. Brats

4. Fjortisar

5. Ballerinor

tentaplugg?

Jag är alltid så ledig när det är tentaplugg, igår var jag på moderna museet, idag vandrade jag längs med kungsholmens strand. Imorgon skriver jag tenta. Alla andra river sina hår i förtvivlan. Varför? Eftersom jag tidigt förstod att jag fattar ingenting när jag blir stressad så lär jag mig det mesta innan jag blir stressad. Därför är tentaperioder en stund av kontemplation för min del, stillsamhet och allmän chillhet. Trots att jag borde veta det om mig själv kan jag dock bli stressad av alla andras stress. Man har ju lärt sig att tentaperioder är det stressigaste som finns, och ibland kan jag märka att jag försöker hitta den känslan i mig, bara därför. Mycket kontraproduktivt så nu lägger jag ner den. Nu ska jag läsa böcker och smygtitta på en och annan ekvation. Lyssna på god musik och peppa..

Eh?

Imorgon börjar jag på kursen systemteknik. Vilket system och vilken teknik det handlar om är oklart.

bemärkelsedagar

Jag vill bara uppmärksamma alla på att bloggens härliga sexmånaders jubileum verkar ha gått obemärkt förbi. FEST! tänker jag... Eller i alla fall, tack till alla kära läsare för väl utfört intresserat läsande och kommenterande under de här månaderna. Efter noga överläggningar med min medskribent kan jag bara säga: Det kommer mera! So, keep up the good work!

Shake that thing

Jag tycker att Darling T stod för helgens kommentar när vi natten mot lördag glider in på falafelstället efter hip klubbdans. Ställets stereo spelar Sean Paul och hon utbrister "Nästa gång kan vi ju bara gå direkt hit, det spelas ju bättre musik här än på uteställena". Hon har rätt. Elektroniska beat är roligt en stund och kan vara coolt men vad hände med det här konceptet att spela och mixa låtar? Jag tror inte att jag är ensam om att tycka att det är kul att höra något man känner igen då och då. Jaja, allt som är inne blir ju ute och tvärtom så man får väl bara ge sig till tåls.

Jag vet världen utvecklas men Get busy är fortfarande en damn svängig låt.

Svensson Svensson

Förra veckan publicerade flera stora medier nyheten att unga numera drömmer om svenssonliv. De flesta tycker att det är viktigt att hitta ett bra jobb, träffa den rätte, ha ett fint hem och skaffa barn. Ja det är en aningen heteronormativ beskrivning av ett bra liv det kan jag hålla med om, men om man vidgar begreppen och låter ett bra jobb betyda ett jobb man trivs med, den rätte vara en person man tycker om här och nu och ett fint hem betyda trevligt snarare än dyrt så tycker jag att det är sunt. Jag tycker att det är befriande att den så utskällda dagens ungdom drömmer om tacos på fredagar snarare än kändisskap. Hellre radhus än big brother hus. Ut med Robinson Emma och in med Svenne Banan. Alla måste inte jobba med media eller ännu värre skriva en bok. Det finns ett liv utanför rampljuset, och de unga har insett det, hallelujah!

Om ni tycker att det låter trist och inrutat kan jag glädja er med att det viktigaste av allt för unga födda på mitten av 80-talet och senare enligt samma undersökning är "att vara fri", det kunde hela 93% av de tillfrågade skriva under på. vad det innebär kan diskuteras men det är spännande och kul tycker jag.

lilla gumman

Aproåpå Annas inlägg om unga kvinnor har jag idag lyssnat på min gode vän P1. Man pratar stilmedvetenhet, Lolita- och babydoll-klänningar, märken som Fröken Söt och självklart färgen Rosa. De problematiserar att i den värld där föräldrar väljer könsneutrala kläder till sina barn så är det rosa som väljs bort, inte blått, inte grönt. Rosa har blivit den mest problematiska färgen av dem alla, för ve och fasa om färgen skulle avslöja av det var ett tjejknytte som låg i barnvagnen. I vanlig ordning är det färgerna som förknippas med pojkar som normaliseras och tjejfärgerna som förpassas till genusavskrädets bakgård. Tänk om man gillar rosa?

De intervjuar unga kvinnor som allihopa väljer en klädstil som lätt skulle kunna beskrivas som söt, och undrar om det inte känns endvärderande att de genom sin stil signalerar "lilla gumman". En snygg kjol med ett par snygga dojjor och en extremt matchad tröja signalerar för mig ingenting annat än kompetens. Och är inte det en utveckling som är på väg? Det är de unga kvinnorna som är som mest högutbildade i dagens Sverige, de syns allt oftare som experter i tv, iklädda just snygga kjolar och tajta toppar. Hur kan gubbarna fortfarande anse att de kan trycka till någons ganska excellenta sakargument med en fadäs som lilla gumman? De små gummorna är ju (precis som anna skrev här tidigare) faktiskt dagens mest framgågnsrika.

Unga kvinnor

Jag läser om en ny undersökning om unga människors värderingar angående arbetsliv och jämställdhet. Resultatet är tydligt. Unga kvinnor är oerhört ambitiösa, de tycker att det är viktigt att tjäna pengar och göra karriär. De har bättre betyg än killarna och är mer målmedvetna. Samtidigt tycker de att det är viktigt med familjeliv och barn. Två studenter från Lund intervjuas i artikeln, Amanda och Elin. De verkar härliga och lyckade men erkänner att de känner sig stressade.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka och tänka. Att unga kvinnor är ambitiösa och drivna med har höga krav på både sig själva och omgivningen kommer inte som någon överraskning för mig, det ser jag runt omkring mig varje dag. På ett sätt är det inspirerande och coolt med all ambition, och det är en häftig och imponerande tanke att vilja ha allt och inte nöja sig med något halvdant. På ett annat sätt är det ju bara en förlängning av den gamla nötta duktigflicka idén. Det räcker inte att vara smart och ha ett bra och givande jobb med hög lön och ansvar. Nej man ska också ha en väl fungerande tvåsamhetsrelation med en snygg man som också har ett högstatusjobb, lyckade barn som i framtiden kan säga att de haft en underbar barndom och ett fint hem. Dessutom ska man se snygg ut under tiden.

Missförstå mig rätt, jag tycker inte att kvinnor i högre grad än män ska offra karriär för familj eller tvärtom. Och ja, jag tycker att kvinnor såväl som män ska ställa krav på och utmana sig själva. Att sikta högt och satsa hårt är coolt. Men det måste finnas en gräns. Vi kan inte gå runt och slösa värdefull energi på att känna oss misslyckade över allt vi inte uppnår eller slita ut oss i jakt på duktighetsmarkörer som höga betyg och smala midjor. Att vilja ha allt är den nya tidens kvinnofälla.

Ett långt land

Nu blommar asfalten. Eller det var väl att ta i men iallafall på var och varannan gräsplätt i studentstaden kan man se små krokusar, snödroppar och andra exotiska inslag. Det känns stort att som 23 åring av norrbottnisk härkomst äntligen få en förklaring till den gamla hitten "mars april har knopp i håret maj och juni blommar mest". För ett lågstadiebarn i Luleå som pulsade i snödrivor fram till valborg var den ju annars lika exotisk som Kumbaya my lord.

standing on the houlders of giants

Ibland tror man att man är nytänkande, och ibland tas man ner på jorden igen. Den här helgen har varit ett uppvaknande i att vi lever på 2000talet och det mesta jag tänker har redan tänkts.

Jag tänker på EBO (eget boende för asylsökande) och effekter på arbetsmarknadsintegration (ja, jag tänker på sånt här för jag vill skriva uppsatser). Jag hittar tio minuter senare min blivande uppsats i skriven form från Boverket. Tio minuters googlande så är man inte längre nyskapande.

Jag tänker på tvåsamheten. Tänker att världen inte är fyrkantig längre och att man måste börja kunna tänka på nya sätt, och jag tänker att kvinnor och män nog är olika i det här avseendet. Frida skriver och sjunger om det jag tänker och sen får jag dunkat i huvudet doktorsavhandlingen "inte den typ som gifter sig- feministiska samtal om äktenskapsmotstånd".

Jag är verkligen inte nytänkande, men däremot får man glädja sig åt att hela världen är full av giganter. Så roligt, så roligt.. Såna giganter som Frida Hyvönen. Kan inte nån tjejtidning lotta ut en middag med henne så som de alltid gjorde med N-sync när man var liten?

systemfel

Acta heter de. De är kapitalförvaltare. Ändå äger de en massa hyreshus i vilka det bor människor. När de har eftersatt boendemiljön så pass mycket att det krävs 200 miljoner för att utföra de reparationer som behövs så satsar de 30 miljoner på reparationer, tillåter inga hyressänkningar och motiverar detta genom att säga att de har andra intressen än hyresgästerna. De ser alltså helt enkelt kapitalförvaltningen som sin uppgift, och inte fastighetsägandet. De "förädlar" pengar. Men vad använder de för att förädla dessa sparares pengar? Kackerlackor, fuktskador och respektlöshet. Jag blir bara less på systemets biverkningar. Jag trodde att vi levde på 2000talet..

Och Anna, får jag komma till dig vid lunch på onsdag?

Duktiga Annika!

På radion hör jag " regeringens ekonomiska politik gynnar männen". Och det är inte ens det jag skulle skriva om, det känns bara så talande att närhelst man tänker på det så kan man hitta tecken på ojämställdheten.

Det är internationella kvinnodagen och jag tänkte fira den på ett fullständigt duktiga Annika sätt, á la ung svensk tjej. Jag ska plugga, jag ska lyssna på föredrag, jag ska hjälpa vänner med konstiga grejer, jag ska fixa min vardag och baka mitt bröd.

Jag har hundra saker i kalendern och vill göra dem allihopa. Precis som alla tjejer säger när de höjer kraven på sig själv och bränner ut sig. Jag borde fira internationella kvinnodagen med att "skippa ambitionerna" för att få testa att leva som man bara för en dag. Men det passar sig inte just idag, inte nu när jag kan få lyssna på så mycket intressanta diskussioner.

Fel tänkt, men rätt tänkt. Hur tänka? Hur göra? Kvinnliga högskoleutbildade får fortfarande lika mycket i lön som gymansieutbildade män. (Ungefär.. Återkommer med tillförlitligare statistik). Man blir så trött, trött på statistiken och trött på att ständigt vara lite bättre, lite mer på topp.

Poetry vs. fashion

På poeternas estrad i tisdags uppträdde bland annat poeten Linn Hansén. Jag känner att jag måste citera henne:

"Man kan gå runt och se trevlig ut i flera veckor innan någon säger åt en att sluta med det"

Man kan fundera lite på vad hon menar med det men jag tycker att hon har en poäng. Trevligt behöver inte alltid vara lika med tråkigt men ibland är det aningens ointressant, speciellt som look betraktat. Nej när det gäller stil tycker jag att man ska göra som JV som "skippade snygg och gick direkt på cool".

Hur man skaffar kompisar

I en låda hittar jag en intervju med Pella Myrstener, 15 år som jag klippt ur DN på stan för något år sedan.

Har du kompisar?
-Ett par stycken.
Hur fick du dem?
-1, man presenteras för varandra 2, man byter Skunknick 3, man träffas.

Svårare än så är det tydligen inte. Jag har inte längre skunk men konceptet verkar bra.

Det finns inga dåliga väder

Idag regnade det i studentstaden, föga förvånande. Eftersom jag tidigare hävdat att jag är för gammal för att vara dåligt klädd tar jag glatt på mig regnjacka och märk väl även regnbyxor. Människor med regnbyxor kan uppfattas på två sätt. Antingen som en präktig medelålders kvinna (typ dagisfröken/mamma, ni vet en sån som ofta har rätt när det gäller praktiska ting hur lite man än vill erkänna det) som sätter det praktiska främst i alla lägen eller som jag en häftig äventyrare redo för alla situationer. I mitt fall borde det inte vara någon tvekan.

Brand new

Åh jag glömde. Ny månad nya möjligheter.

Viktigt

Det är i min mening viktigt att investera tid i sin allmänbildning. Att ta sig tid att läsa de artiklar som intresserar en i tidningen, att se den där filmen alla pratar om och gå på föreläsningen som verkar spännande. Det där andra, skola, diskho och disco hinns med ändå. Ibland måste man prioritera ni vet.

Svindlande är världen

På dagens föreläsning om DNA teknik svindlar tanken för mig. Hur kunde vi komma från jägar- och samlarsamhället till att klippa och klistra med gener med sådan precision? 

Grandmaster tycker att det är mer svindlande att tänka på hur många stjärnor det finns i rymden.

Indeed, det finns mycket som är svårt att förstå.

Culture club

Dags att göra en Tove och tipsa om kultur.

Den tecknade dokumentären Waltz with Bashir handlar om filmmakaren som letar efter sina minnen av Libanon kriget där han deltog som ung israelisk soldat. Intressant och hemskt såklart men med lagom distans för att man ska kunna ta till sig det. Formatet är en tillgång istället för ett hinder.

Via kompisars kompisar snubblade jag över soundtracket till Jesus Christ Superstar. Faktiskt känner jag att det tillför någonting till min vardag. Rock, passion, dramatik och religion kanske. Det får mig iallafall att känna mig teatralisk när jag vandrar genom universitetsstaden.

Huvudpersonen i Sara Mannheimers Reglerna vill vara beredd att skapa skapelsen levande. Jag funderar mycket kring vad det betyder. Det gör huvudpersonen också.

Elitskolan

Igår gjorde jag en utfärd till okänt territorium. Jag besökte nämligen ekonomernas arbetsmarknadsdagar på ekonomicentrum. En kort geografisk resa men desto längre på det mentala och attitydsmässiga planet. Det första som möter mig är välkammade tjugoåringar i vita skjortor och kavaj som högljutt diskuterar hur upprörande det är att Netto får vara med som utställare "För vem fan vill jobba på Netto?"

Är det en sak som finanskrisen inte lyckats rubba så är det karriärssjälvtroendet hos dessa unga män och kvinnor. Alla är stjärnor, alla är beredda att jobba lite hårdare än alla andra, alla är redo för näringslivets toppskikt. Cristina Stenbeck håller föredrag och berättar att hon minsann också varit student och lagat mat på nation varannan torsdag och alla kan nå toppen och alla vill nå toppen. Hon säger att vi är unga och lovande och har framtiden för oss och alla håller med. Alla skrattar när hennes underhuggare skämtar om att han fått högre lön alla år men tyvär ingen bonus i år eftersom alla måste hjälpas åt i krisens tider. Vi förstår alla att han ändå inte behöver köpa Eldorado när han går på ICA. Vi förstår för vi är unga och lovande och har framtiden för oss och vi kan nå toppen och vi vill nå toppen.

Förra terminen fick jag en knapp av Sveriges ingenjörer med texten "jag kommer att få högre lön än dig".

För det första undrar jag hur de här skämten och attityden hade gått hem i till exempel Trollhättan. För det andra undrar jag vem det är som tjänar på att övertyga unga människor om att de är bättre än andra, vad som finns att vinna på den här elitismen. Det är ju inte ens en gång sant att alla kommer att/vill bli chefer som jobbar dygnet runt över hela jorden och har dyra vanor. De allra flesta kommer ju ändå att få vanliga svenneliv och äta tacos på fredagarna. Och varför skulle det vara något dåligt?

Dessutom tycker jag att det är töntigt att ha dräkt om man är student.

Vetenskap

Ibland är det skönt med människor som inte skräder orden. När min laborationskamrat häromdagen råkade begå ett mindre misstag utbrister labhandledaren:
"Oh my god! What are you doing! You are destroying the whole concept of microbiology!"
Ja det är ju något man verkligen inte vill ha på sitt samvete.

Gammal och vis

Saker som jag är för gammal för:

vara rädd för att göra bort mig
sura
frysa och/eller bli blöt för att jag är för dåligt klädd
kläder som visar magen
se saker bara från en sida
vara gnällig

Det är iallafall en ambition. Tillägg till listan mottages.

Även i skåne gott folk

Jag vaknar häromdagen av att jag ligger i min säng och liksom trivs. Det tar en stund innan jag förstår vad det är som lockar fram denna känsla hos mig. Sen slår det mig, det är ljudet av en traktor som plogar snö. Skrapet mot asfalten, det oregelbundna motorljudet och det karakteristiska tutandet då den backar. Det känns så tryggt och fint att jag blir varm i hjärtat. Skånsk snöröjning är visserligen undermålig när det gäller att få bort snö från gatorna men den fyller iallafall de emotionella behoven.

Retro...

Det som en gång kallades för arbetsplatsdemokrati eller helt enkelt vanligt enkelt samarbete har nu blivit inne igen, till och med så pass inne att det skrivs om det i DNs jobbilaga. Samarbete heter dock numera "Lean administration" och är ny term inom företagarvärlden som har rönt stora framgångar och besparat företag och myndigheter stora resurser. Lean administration går ut på att människor på arbetsplatsen tillsammans diskuterar det som behöver göras och tar därefter gemensamma beslut som de sedan genomför på bästa sätt. Lika kul varje gång ekonomerna och marknadsförarna återuppfinner vanligheten, verkligheten och mänskligheten och döper det till nåt snyggt. Det gör den långa universitetsutbildningen de går mer lik den lekstuga det faktiskt är. Me like!

Björnen sover

När nu Darling T tar upp ämnet är jag inte sen att haka på. Precis som du kära vän har jag fascinerats av de små skalbagge-/pansarvagnsliknande björndjuren. Har tillochmed läst att de kan överleva i rymden( i rymden mina damer och herrar, vi snackar inget syre, inget tryck, extrema temperaturer) utan rymddräkt. Hur är det möjligt?

Nog så fascinerande är det också med helt vanliga björnar, ursus arctos tänker jag på. För dte första så sover de i flera månader i sträck. För det andra kan de innan vinterdvalan äta upp till sextio kilo blåbär per dygn, inte ens den ihärdigaste norrbottning kommer upp i sådana mängder. Som den wannabe ekolog jag är föder detta naturligtvis frågor i mitt huvud. Pillar de loss blåbären från riset (och isåfall hur gör de det?) eller äter de riset också? Och hur mycket av de sextio kilona är isåfall blad? Ett förslag jag fått är att de skulle sila in blåbären mellan tänderna likt valar silar plankton. Jag ställer mig tveksam till detta.

Revival of the fittest

Jag tror att jag ska fortsätta min nya grej om att skriva listor. Nu kommer listan över de djur som den här veckan har get livet lite glans. Ett inlägg i den ständigt aktuella debatten om arternas uppkomst, och kanske också dess förestående fall.

Titanoboan, veckans händelse. En orm som inte kunde klämma sig igenom en vanlig dörröppning på grund av för högt BMI. Än mindre sätta sig på de för amerikaner anpassade flygsitsarna som är tio centimeter större än alla andras. Lång som en buss. Vilken dimension.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=597&a=880662

Björndjuren, de har varit aktuella nu i några veckor efter att ständigt omtalade E såg de på barntv. De är alltså toffeldjursliknande minivarelser på kanske 0,1 mm som lever varsomhelst och kan utstå vad som helst. Imagine that. De går i ide och låtsas vara döda om omständighterna kräver och med lite förändra hotbild vaknar de så till liv igen. De bor i isen, de kan bo i kärnkraftreaktorer. Och nej, de ser inte på något vis ut som björnar.

http://medvetenskap.files.wordpress.com/2008/09/bjorndjur.jpg

Och för att ytterligare visa min uppskattning för djuren (jag som bara äter vegetariskt för klimatets skull): Uroxen, Jag vill uppmärksamma alla på att uroxen och dess ultimata gener för mjölkproduktion verkar haft en rätt stor roll i dramat när nomaden blev bofast. När människan började socialisera sig. Snacka inflytande..

Tack för att ni skänker min tillvaro en sån glans, kära djur. Jag ska aldrig äta någon av er, om jag nånsin skulle få chansen att träffa er!

Kulturen-cause the world is not enough

Då är det dags att leverera de kulturtips som har hållt mig igång de senaste veckorna. Where would we be without wishful thinking? som en del brukar sjunga.

1. Romanen Lady Chatterleys älskare. Naturalism i sitt esse, en berättelse á la Rouseau som får ekonomikum att verka som den tråkiga gråa institution den är. Into the wild!

2. Låten Downtown av Petula Clark. Får mig att vilja cykla snabbare nerför backar, får mig att tycka att de som skränar nedanför mina fönster är som semesterfirare i semesterparadis. Får mig alltså att blir pepp. Det är vår, pepp är på sin plats!

3. Filmen Infödd soldat. Finns det nån rättvisa här i världen så är den inte till för de i den här filmen. perspektiv, perspektiv och åter perspektiv. När film är som bäst blir världen lite större. Tack för den injektionen.

Ge mig mer tips...NU!

Raka rör

Ett av mina favorituttryck är "under all kritik". Det är så mycket kraft i orden. Inget mesigt, diplomatiskt eller å ena sidan å andra sidan. Inget svennelagom här inte. Något är inte bara dåligt ur en aspekt utan på alla sätt och vis. Word.

Allting som du tänkt har jag redan tänkt

Kreativa E berättar i telefon att nu har det hänt. I Malmö såklart för i Lund verkar det inte hända någonting alls av vikt. Hon beskriver det som cirkus men det är inte ett gäng ryska akrobater som slagit upp ett tält i stan utan självaste scientologerna. Enligt uppgift är tältet gult och skyltar med texten "Det finns inget problem som inte går att lösa". Jag är benägen att ge dem rätt i det påståendet, även om vissa problem naturligtvis är mer utmanande än andra. Det är heller inget påstående som känns speciellt provocerande eller ens nytänkande.

Det som förundrar mig är hur sugna vi alla verkar vara på att höra saker vi redan vet. Jag tänker på hela självhjälpsgrejen. Mia Törnblom säger skriver som "när man är olycklig mår man inte bra" och läsarna nickar igenkännnade, hennes kollega säger "ett bra självförtroende gör att du känner dig säkrare på dig själv" och publiken applåderar i extas. Vad är grejen? Uppenbarligen kan ju folk tänka själva men det är som att någon annan måste formulera det, helst med några få rader som man kan klippa ut och sätta upp på kylskåpet/badrumsspegeln, för att vi ska tro på det.

Anna säger "tänk själv och lita på dina egna slutsatser". Publiken känner igen sig och jublar.

Gråzon

Jag kommer hem från underbaraste resan och möts av ett skåne lika grått som en halvsmält ishockeyplan. Himlen, asfalten, träden. Januaribleka ansikten med färglösa blickar ovanför ytterkläder i gissa vilken färg. Få saker provocerar mig lika mycket som just färgen grå.

Men jag tänker att jag inte ska ge mig så lätt, jag ska kämpa emot med näbbar och klor (gråsparv). Lika trotsigt som Anna fem år tar jag på mig den rosa jackan och hiphop i öronen nu jävlar. Det håller till klockan fyra sen blir jag övermannad av gråheten, den liksom sipprar in . Jag ger upp och går hem i sällskap med den tristaste versionen av mig själv. Havregrynsgröt till middag och inte är den heller speciellt färgstark. Jag surar och vrider mig på tvären.

Då hör jag henne. Oprah alltså. Hon säger:
-Shape up honey. Take control over your life. Choose happiness. Only you can do it.

Åh klyschornas klyscha jag vet att hon har rätt. Man har fan inte roligare än man gör sig och imorgon är en annan dag. Jag gillar ju faktiskt gröt.

Sommarminne

Ett Sverige tar form, målar skarpt sina kontraster framför mig.
Fredag kväll på stora scenen, jag förbannar allt och alla.
Det oändliga antalet Foppa-sandaler omkring mig just nu
är större än det sammanlagda antalet under hela sommaren.
När jag säger klassklyftor nickar hon, vår kamp, teori,
ideologi känns plötsligt avlägsen.
Vänsterpacket, alienerat, mitt i folkhavet.

Tusental i allsång. Jag kan inte en enda textrad.
Men de är störst på festivalen
Vi, några, snackar om världen, Det här är inte vår värld, vårt Sverige, vårt Malmö.
De etniska svenskarna känns främmande i min stad, svenskar från Svedala, Burlöv. Inte från tripoli och Mosul.

Sommar i Sverige, det vanligaste av allt. Jag känner mig nyfödd, extremt omtumlad.
Han på scenen ger av sig själv, ger 110 %. De som kom för att se honom får honom. Jag får Sverige, det nya Sverige, det gamla Sverige, och förstår hur dum jag har varit.
Så dricker jag min medhavda öl, tar mig bort till parken, ser lyktorna i träden,
hör musiken och greppar min dam i dansen. Sten och Stanley spelar i fyra timmar.
Vi ger snabbt upp, lyckliga. Vissa fredagar är ovärderliga.

något a la Moodyson

Så var det då dags att inse hur det är att vara bara jag, jag och ingen annan. Efter en månad i sällskap av folk är jag nu i ett studentkorridorsrum helt ensam. Självklart är det inte sant att jag är helt ensam, här bor ju massa annat folk, men det kan kännas väldigt ensamt. Därför lanserar jag nu den nya superidéen, kollektivet som vi alla vill bo i. Ett av de stora husen på Idunsgatan i Malmö borde kunna passa bra att bygga upp vårt världsherravälde i. Sen vill jag att vi ska vara många, vi ska vara snygga och vi ska vara smarta. Framförallt ska vi vara tillsammans. Jag tycker att det är inspirerande att storheter som Virginia Wolf och John Maynard Keynes har hängt mycket i gäng. Varför inte åstadkomma något liknande?

Dessutom vill jag tillägga att det är inte mer ok att bo helt själv om man drömmer om stora ryska urtidskatter som står döda i nån museihall och plötsligt vaknar upp. tänker er den pälsen och de tänderna....