Lockande litteratur

Sällan har en boktitel lockat mig så mycket som "Jag sköt Paolo Coelho" av Staffan Vahlquist.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=3462&a=830023

Modernt oskick

Alltså jag måste bara kommentera en sak jag läste i gurun Magdalena Ribbings vett- och etikettspalt. En frågeställare skriver:

"Det skulle vara roligt att höra om du har någon uppfattning om något som jag numer hör dagligen, och tycker så illa om... Folk i allmänhet säger JAG först!! JAG och min man, JAG och Birgitta, JAG och barnen...Den gängse uppfostran förut (som jag också lärt mina barn) är att ALLTID nämna en annan människa först: Min man och jag, barnen och jag..."

och undrar vad Magdalena har att säga om detta oskick. Ribbing svarar:

""Jag" först är knappast respektlöst, så avses det inte... Det är, kan man nog säga, ett modernt oskick. Tidigare har man åtminstone försökt dölja sin självupptagenhet genom att nämna andra först. Det hör till kulturarvet som gärna får värnas. Förr lärdes man att språkligt sätta sig i andra rummet genom skolan."

Min fråga till er blir då om någon av er visste att det var oartigt att säga "jag och min kompis" eller är det bara jag som lider av dålig uppfostran? Och hur ska jag agera nu när jag har denna kunskap?

Mitt i naturen

Det höll på bli en vanlig söndag med mtv och dåligt samvete för att jag inte pluggar. Istället hör en ung Samuel Fröler av sig och undrar om jag vill med ut i naturen. Det var ett erbjudande jag inte kunde motstå. Vildmarken i skåne bjöd som vanligt på korta avstånd, betande kreatur och stora mängder lövträd. Okej det var inte eufori över lapporten men ändå så himla befriande att tillbringa en ledig dag utanför staden. Vi klättrade lite i träd, lekte jurassic park och droppade uttryck från terrester ekologi 10 poäng. Fantastiskt trevligt med andra ord. För att inte tala om inspirerande.

För er som undrar: Ja, vi såg vilda djur.

Me myself and I

Till Darling T: Det är skönt att du håller blicken lyft från vardagslivet och påminner oss andra om de större sakerna. Med det sagt tänker jag grotta ner mig i det lite närmare och alldagligare livet.

Lördag. Soligt, höstigt hela dagen ledig och fri. Brunchar med mig själv och DN. Ligger i parken och tittar på löv och lyssnar på skånska röster. Trivs. Så plötsligt händer det. Den där känslan kommer krypande. Den som jag har aktat mig för hela hösten. Känslan av jaha nudå, rastlöshet och den oundvikliga följden ensamhet. Känslan av att inte ha någon jag kan ringa för spontanhäng en lördagseftermiddag eller kväll eller för den delen en söndag. Därefter blir jag arg. Jag är ju en begåvad, intressant och underhållande ung kvinna, varför är jag inte sällskap nog för mig själv? Varför kan jag inte umgås med mig själv längre än några timmar innan jag ledsnar? Missförstå mig rätt, jag är gärna själv om jag vet att jag ska vara tillsammans med sen. Kemiföreläsning måndag 8.15 känns inte som något godtagbart sen.

700 miljarder dollar

Jag tänker inte berätta allt om finanskrisen för er. Jag tänker bara nämna summan som George "Mr Nice Guy" Bush vill ge från skattebetalarna till kapitalbolagen. Det är svårt att se sig omkring nu och förutspå vad som kommer att påverkas av den här krisen och vad som kommer fortgå precis som vanligt. Oavsett vad som händer är det nu hög tid att börja fundera över våra kapitalsystem och hur vi egentligen finansierar våra investeringar, både privat och från företegens sida. Och alltid när det är hög tid för fundering, finns det också utrymme för nytänkande och utveckling. Jag kan inte låta bli att fundera på hur världsekonomin kommer att utvecklas efter det här; går vi mot mer statliga regleringar igen? Och vad skulle det isåfall innebära för oss vanliga människor? Kanske ska passa på att ta reda på det nu när jag umgås med såna som på riktigt vill göra regression på priset på a-och b-aktier.
Alla tillfällen ska tillvaratas! Nu är det dock helg! Finfint!

Vart jag mig än i världen vänder

När vi ändå är inne på temat land och rike. Jag har bott såväl på Island som på 68:e breddgraden men aldrig har min norrbottniska själ varit så frusen som i Skåne.

land och rike

Då det nu har konstaterat att alla Sveriges moedbloggare ligger i lä vad gäller spaning i jämförelse med vår alldeles egna Anna Gjörup och hennes skarpa öga på stan så väljer jag att inte motstrida några av hennes observationer vad gäller modet baggy-pants. Däremot har jag vissa fakta att lägga till. För det första bör kommas ihåg att modet baggy-pants faktiskt under en väldigt lång period i Sveriges historia refereades till som Gällivarehäng. Den som vill eller kan förklara hur en sådan anonym stad kunde bli så väl förknippad med en sådan exhibitionistisk klädnad får gärna göra det. Det andra faktat jag vill lyfta in under luppen är vad man kallar 90-talet, eller som andra kallar det; Växjö 2008. Jag skulle nästan vilja drista mig till att säga att dte är statistiskt signifikant, det samband som jag ser mellan härkomst växjö kontra andra orter och förekomsten av baggy pants. På något vis har även Växjö drabbats av vad som annars verkar vara en allmän Norrlandsfeber. Det är inte första gånger jag slås av tanken att Småland nog är rätt likt Norrland, mycket skog och människor som inte är särskilt pretantiösa.

Dagens ämne nummer två. En stad som inte engagerar mig. Redan efter några dagar i den nya staden minns jag att tanken for genom mitt huvud, tanken att jag inte hade tänkt på flera dagar. Det kan ju självklart ha sina naturliga förklaringar då jag hade haft huvudet fullt av praktiska ting, och behövt behålla fokus för att inte tappa just fokus. Men sedan måste ju den där självcentreringen ta ett steg tillbaka, då huvudet ljusnar av alla tankar som spränger tidigare inramningar. Men mitt huvud förblir grått inuti. Jag lyser upp i stunder men släcks lika fort.

Jag går till affärern och jag funderar inte över de strukturer som gör att de som går just här på gatan bredvid mig just nu gör just det, går på gatan bredvid mig just nu. I en annan stad, på en annan plats har det hänt att jag har låtit tanken färdas till att formas till något sånt, en fundering. Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag är utan mina funderingar.

you see me wearing baggy jeans

Okej nu är det dags att ventilera en företeelse som vi diskuterat många gånger, men kanske kan vi komma med nya infallsvinklar eller att någon annan kan hjälpa oss att förstå eller dementera.

Jag talar om det här med streetmodets beroende av latituden. I detta fall väljer jag att se baggypants som en indikator på hur populär den stil som jag här väljer att kalla för street (stora jeans, huvtröjor, sneakers ni vet) är. Jag har tre mätpunkter att utgå från (känn dig fri att fylla i med spaningar från mellanliggande platser, jag skulle vara tacksam för att få reda på hur det är i Uppsala, Umeå etc.): Lund där jag bor, Luleå 150 mil norrut och slutligen Björkliden 50 mil nordväst om Luleå. I Björkliden skulle jag säga att nästintill hundra procent av den kvinnliga befolkningen använder sig av jeans av modell loosefit. Även i Luleå (och bland mina bekanta från L-town) är detta en relativt vanligt förekommande företeelse. I lund däremot har jag sett kanske ett par baggyjeans. Totalt. På ett år. Är det så att befolkningsandelen i stora byxor beror positivt linjärt med latituden? Och varför isåfall.

Även när det gäller musik känns hiphop och reggae otroligt mycket hippare i Luleå än i skåne. En förklaring som många med mig varit inne på är Luleås enorma fixering vid basket och det som hör till (jordans, in your face-slang och rakade huvuden). Även bland skid/snowboard folk känns det ju relativt häftigt med baggypants och kanske är snösportsfolket något fler i Luleå (och framförallt i Björkliden) än Lund

En annan möjlig förklaring är ju att norrlänningarna a)inte har någon koll på modet och fortfarande hänger kvar i 99/00. b)skiter i resten av sveriges mode och kör sin egen grej.

En helt annan grej: är det ett tecken på att man tittar för mycket på MTV när kamoflaguemönster får en att tänka på destinys child före militären?

Because you're worth it

Du är värd en enmansförfest. En förfest före förfesten bara för dig . Gör dig iordning med kvällens första öl i handen och strö komplimanger över the most fabulous person at the party. Lite för mycket färg lite för mycket mönster lite för mycket mascara lite för mycket attityd och stjärnor i blicken. Dansa framför spegeln till en låtlista från 2003. Se dig själv flirtigt/häftigt/kärleksfullt/passionerat i ögonen och säg förföriskt "Ikväll är din kväll".

nu händer det

Ute i nationsvimlet i natt spelades All that she wants med tidigare nämnda ace of base. Ni skrattar nu men vänta bara, snart står ni där och sjunger med i happy nation och säger meningar som "Jag har egentligen aldrig slutat gilla dem" eller "Jag har gillat dem sen starten, inte bara nu när alla gör det" eller "Gillar du Malin eller Jenny bäst?".

En annan reflektion från kvällen är att dte inte är speciellt svårt att vara street i Lund. Det enda man behöver göra är att inte se ut som att man är utklippt från Sofis mode.

Right back

Påstående:

90-talet är definitivt tillbaka.

Bevis:

1. Ace of base ska återförenas

2. Det ska spelas in nya avsnitt av Beverly Hills 90210 där Kelly Taylor är syokonsulent (jag är sjukt spänd på hur hon ska klara omställningen från lite halvbitchig självcentrerad babe till mumlande kvinna i mossgrönt stickat).

3. Idag hade en kompis till mig midjeväska i skolan. Det var snyggt.

welcome

Först  av allt  tack till darling t för välkomnandet till bloggen och lika mycket välkommen till dig. Vill även passa på att hälsa alla potentiella läsare och tyckare välkomna att läsa och tycka. Eftersom jag såväl som min medsyster i detta är något av bloggoskulder är det svårt att veta både hur man ska börja och hur det kommer att fortsätta. Tanken är iallafall att den här bloggen ska spekulera och diskutera kring saker som inspirerar till tankar eller handlingar. Kanske annat också, vi får se tiden an med tillförsikt helt enkelt.