2008

Jaha så var det dags för mig att lämna Luleå för den här gången och dra västerut över havet. Detta blir med största sannolikhet årets sista blogginläggför min del. Ett år som verkligen höll vad det lovade. 2008 levererade helt enkelt.

Något utmärkande för året har varit hur roliga, smarta, snabbtänkta och allmänt fab alla människor i min närhet har varit. Snälla och omtänksamma har ni också varit utan dess like, inte utan att jag känner mig lite oförtjänt av det. Jag häpnar och gläds när jag tänker på hur mäktiga ni är.

Shout outs till gamla men naggande goda vänner, props till nya kompisar och high five till roliga bekanta. PLAU!

Swedentrotter

Att vända hem låter som ett efterlängtat slut på en lång och mödosam strapats, i alla fall övertygas man om det efter att ha tvingat sig igenom en två timmars Arn film. Men vad betyder egentligen att vända hem i dessa dagar då hela världen har blivit vårt gemensamma spelfält? Jag undrar var näsan riktas då jag ska hem, ska jag norrut, söderut eller helt enkelt stanna kvar? Svaret beror förstås på vad man lägger i förståelsen av hemmet, och det precis som det mesta annat är fullkomligt subjektivt, vissa säger att man är hemma där man kommer från, andra där man bor, några var man har de man trivs med och ytterligare somliga säger att home is where your heart is. Globalisering, själslig decentralisering. För min del har jag numera tre hemstäder och inte mindre än fyra olika hem som jag känner mig fullkomligt hemma i. Det ni. Frågan är, more is more eller more is less? Orkar man bära datorväskor och extrastrumpor över Sverige, orkar man hinna med tåg och passa tider? Gör man det så kan nog more vara more, och så känner jag just nu. Jag har just vänt hem, men väldigt snart styr jag kosan annorstädes, likväl lika mycket hem. Country road, take me home, to the place where I belong. . . . . .????

Hemvändare

23:e december. Luleå visar sig från sin bästa sida. Träden är pittoreskt täckata av rimfrost, snön knarrar under fötterna. Solen går upp 09.56 och ner 13.04. Man måste vara snabb. Jag går runt skurholmsfjärden i supersize me-jacka. Varje gata minner om svunna tonårstider.

Varje gång jag reser hemåt genom sverige förvånas jag över lyckan som kommer över mig i takt med att barrskogen tätnar längs järnvägsspåret. Att komma hem ska vara som en schlager. Nja i detta fall känns det mer som en smörig powerballad av Peter Jöback, Jag kommer hem igen i jul typ. Eller kanske någon mysig bossanova med vardagsrealistisk text av Bo Kaspers. Avgjort ingen tonårsångest låt om att hatkärlekent tilll sin hemstad ala Broder Daniel, Håkan Hellström eller Marit Bergman. This is pure love.

Jag träffar de oöverträffade vännerna från förr. Vi är lika olika nu som då men det är fint. Vi diskuterar var vi ska hemvändardansa ut julen på juldagen. För varje år vet vi mindre om Luleås uteliv men själva diskussionen är en jultradition så god som någon.

I can feel the earth move under my feet

Han ringer någon dag efter den omskakande upplevelsen.

-Vad sa du?
-Förlåt jag har lite dålig mottagning.
-Har du gömt dig i källaren?

Jag skrattar hysteriskt. Det är lätt att driva med de jordbävningsrädda människor som fått uttala sig i media angående tisdagens uppvisning inom plattektonik. En kvinna säger att hon mådde illa och hade ont i huvudet hela dagen och inte vågade ringa sina barn i england eftersom de då hade blivit för oroliga av att höra att det varit en jordbävning i skåne. SOS alarm blev nedringda. Man kan ju undra hur de samtalen lät.

-Hallå huset skakade nyss men det har slutat nu. Ingen är skadad.
-Okej vi kommer direkt.

Men egentligen har de ju rätt, de chockade, förvånade, rädda och upprörda människorna. Om det är något som borde röra upp känslor så är det ju ändå när något så fundamentalt som själva marken rör sig. En demonstartion av naturens vidunderliga makt. En påminelse om att världen är större och mer än nästa tenta/fest/falukorvsmiddag.

Det är förundrande och fascinerande.

ack vackra vinter, ack dessa skrapade knän

Var kommer devisen om ingen sommar utan lite skrapsår ifrån? Är det ingen som har testat att cykla efter den första oktober? Då borde det ju heta; ingen vinter utan bandagerade armar och sönderslagna knän. Jag tänkte idag bara ta tillfället i akt att för det första gny lite och för det andra utfärda en vettig varning.
1. Jag har ramlat, och det hårt. Cykeln la sig ner på vägen och med den jag själv. Mitt knä är numera inte en del av mig själv längre, det är en utomjording.
2. Varning! Halka!

Jag har inte lyckats svara på ditt mail, Anna, men det är bara för att jag har en idé.

The snow keeps on falling, even though we were bad

Det som kännetecknar traditioner brukar vara deras beständighet, att de ser likadana ut från år till år. Nu verkar det dock som att förändringens vindar blåser in över vår favorit kristna/hedniska högtid julen. Ut med den äppelkindade kärnfamiljsstämningen ala Hemmets Journal och in med dekadensen, de spruckna och lappade familjerna och utanförgemenskap.

I bought no gifts this year, and I slept with your sister sjunger hives i sin julduett med Cyndi Lauper. Den hypade gruppen Glasvegas gör en julskiva med titlar som Fuck you it's all over. Det ordnas julshower med namn som Oh no it's christmas. Glansiga tidningar publicerar modereportage om hur du ska få till en gothisk jullook.

Den här trenden är förvisso inte helt ny även om den verkar ha nått svaindlande höjder just i år. Filmen Tomten är far till alla barnen har blivit en julklassiker och i min familj är Die Hard II en av de viktigaste ingridienserna för julstämning. Håkan Hellström fick stor uppskattning för sin tolkning av Fairytale of New York för ett par år sedan.

Vad kan då vara skälet för denna vurm av det skamfilade och lite nötta? Kanske blev det för svårt att leva upp till allt det mysiga. Ingen vettig människa hinner med att julbaka, handskura golvet och binda egna kransar. Barnen är inte längre lika väluppfostrade och blanka med rosetter i håret, det som får deras ögon att tindra är senaste playstationversionen. Släkten är utspridd från norr till söder. När idealet inte går att nå blir motsatsen likt en tonårsrevolt det nya svarta.

Det är inget att vara ledsen för. Som Nisse brukar säga: the only thing that is constant is change.

Något att hänga upp tillvaron på

0=0, allt är okej.

Samson 2

Appropå det här med frisyrer. Ni som kan er bibel vet att styrkan sitter i håret. Det verkar ju inte heller som att något som hänt varken tidigare eller senare i historien motsäger detta. Kanske borde mindre energi läggas på nätverksbyggande och mer på hårvård? Klipp dig till framgång! Som inspiration vill jag ge några exempel på kända framgångsfrisyrer och deras innehavare genom åren:

Landsfaderlugg- Gustav Vasa
Powerpage- Kleopatra
Kvinnamedmakthjälm- Hillary/Condolezza/Margret T
Gangsterslick med/utan hästsvans- Anders Borg/Zlatan
Förföriska lockar-Marilyn Monroe/Carolina Gynning/många kända Hollywoodkvinnor

Kanske ligger det verkligen något i det gamla uttrycket klipp dig och skaffa dig ett jobb?

Samson

Jag är ingen poet men vissa dagar har jag samma frisyr som Kristina Lugn.

assymetri

Det är assymetri mellan materia och anti-materia, det är också förutsättningen till att vi finns till, att nåt alls finns till. Assymetri är alltså jättebra. Och assymetriska frisyrer har ju också i de allra flesta tidsperioder ansetts tillhöra rätt coola människor, assymetrisk klädsel som visserligen var mest inne på 80-talet är ändå käckt. Assymetri eftersträvas alltå på ett flertal viktiga områden. Nu funderar jag över det sociala. Jag undrar lite över varför det verkar vara så inne med assymetriska relationer, är det bara jag eller har det blivit vanligare med murgrönor? För alla som inte kan den gamla terminologin fårn the hood, björx, så är en murgröna en sån som klänger sig på, som alltid vill vara med och som inte verkar uppfatta att den andra kanske inte är lika på G. Murgrönorna finns överallt, och jag undrar nu om det är så att den naturliga assymterin är bra för något även i sociala relationer eller om naturlagarna inte är så direkt överförbara?

Recycle

Som en tribute till mig själv har jag flera gånger de senaste dagarna klätt ut mig till Anna 17 år. Destinys childtoppen som Darling T har sytt, någon slags tight spännande mönstrad klänning ala 2003 och såklart vit ögonskugga. Som T brukar säga, tänk att vi varit häftiga så länge.

På mitt fritids sydde vi fleecemössor

Jag ser dem mötas på torget. De är fyra stycken och de är alla mycket vackra och ler. De är i min ålder. Vi som växte upp i fleecejacka.

Men de är inte klädda i fleece nu, inte heller snowjoggings eller något annat lika praktiskt som fult. Istället lägger jag märke till att de alla har fluffiga pälsaccessoarer. Och det tycker jag att de gör rätt i. När nu ingen gore-tex i välden verkar kunna skydda mot finanskrisen, osäkerheten och svårtydda sms kanske en krage eller mössa i alldeles oäkta päls kan ge tillbaka något av dne äkta magin och glamouren. För att inte tala om den mjuka och fluffiga känslan.

Dessutom, fleece noppar sig.

Gangsta luv

Gurun Magdalena Ribbing har ofta påpekat att svart skjorta är gangsterklädsel. Har man sett gudfadern eller sopranos skulle man kanske säga att mer eller mindre välsittande kostymer var gangsters favoritklädsel. Andra tycker ju att alltifrån såkallat gällivarehäng till fristadsjackor är tecken på en kriminell livsstil. De har alla fel.

Enligt hiphopmagasninet kingsize är nämligen det mest gangsta man kan ha på sig stor vit t-shirt och vita sneakers. Lite överraskande sådär, det är ju annars en stil som kan förknippas med alltifrån pensionär på charterresa till skolavslutningen på högstadiet. Man lär sig något varje dag.

Krona eller klave?

Hur kan det komma sig att exakt samma situation som en dag kan få en att känna sig cool, stark och självständig och en annan dag bara framkallar känslor som ensamhet och elände? Antagligen en effekt av det gamla talesättet två sidor av samma mynt. Klyshigt men ofta träffande. Som med människors egenskaper. Just de egenskaper som är allra bäst kan ju också vara de absolut sämsta. Självsäker-stöddig, ärlig-elak, ha integritet-sluten, cool-arrogant, snäll-mesig, intresserad-påträngande. Inte lätt att balansera rätt. Kanske inte ens efterstävansvärt. Både man själv och andra kommer ju alltid att se och uppskatta olika saker.

Som vanligt är det naturens egen kunskapsreserv hiphoparna som sitter inne med svaret.
"Haters call him clown, lovers call him king". Jag antar att det är så man måste förhålla sig.

När jag blir stor ska jag bli väluppfostrad

Ibland längtar jag efter det gentlemannamässiga. Alltså inte att män i min närhet ska börja kyssa mig på handen och dra ut stolar för mig. Det jag menar är att jag själv skulle vilja vara lite mer av en gentleman.

Jag skulle vilja vara belevad, säga rätt saker vid rätt tillfälle och veta hur jag skulleuppträda i alla situationer. Vara bildad inom alla möjliga områden såsom latin, polarområdenas biologi och fransk litteratur. Jag skulle vilja vara hel och ren och svänga mig med fraser som "Nöjet är helt på min sida", "En utsökt middag" och "Beklagar sorgen". Vara en god lyssnare och kunna konversera artigt på ett intressant och intresserat sätt. Ha en god upfostran. Tala istället för att prata.

Det allra viktigaste är att allt skulle komma naturligt utan spår av ironi. Alltid men en elegant charm.

Det är vackrast när det skymmer

Jag var på besök i Oslo i helgen. Jag kommer återigen på mig själv med någon slags romantisk nordenkänsla. Samma känsla som jag känt i fjällen, på gatorna i Grundarfjördur, i stugan på skäret. De vackraste platser jag sett ligger alla i norden.

Jag vet inte vad det är men norden fascinerar mig mer och mer. Det karga i landskapet och kulturen. Kyla och mörker men också det ljusaste ljusa. Det lite gråa och enkla. Språken som är lika och olika och där man fortfarande kan ana fuktigt ylletyg och granskog. Vem kan längta efter kvalmiga och heta gator i söder när det finns duggregn, plus två grader och regnkläder?

Jag vill lära mig mer, jag vill läsa romaner, jag vill lära mig språken, jag vill vandra, jag vill se. Själva väderstrecket norr lockar mig.

Ge folket vad folket vill ha

Appropå tv 3. Saker jag inte vill se fler dokumentärer om:

1. Hitler. Är vi inte alla otroligt less på filmer med titlar som HItlers hantlangare, HItlers kvinnor, I skuggan av Hitler, Hitlers mustasch.

2. Barn med den otroligt ovanliga sjukdomen som gör att de blir gamla jättefort. Jobbigt för dem-ja. Intressant för allmänheten- nej. Kalla mig oempatisk men jag tycker att det finns viktigare problem att belysa. Dessutom känns det snaskigt med barn och sjukdomar, speciellt om de ser fula men ändå söta ut.

3. Överviktiga människor. Jag är inte intresserad av att gotta mig hur många hamburgare världens tjockaste man äter i veckan eller få veta hur fantastiskt det är att ha en fet fru. Framförallt vill jag inte se någon hurtig diestist som komme roch mixar ner alla onyttigheter till någon avskräckande slags smoothie i avskräckande syfte.

4. Människor med konstiga sexuella fetisher. Fem fruar, hästrollspel, instruktörer etc. Kul för dem, ointressant för allmänheten.

En otroligt intressant fråga dock är ju varför tv3,4,5... envisas med att sända de här programmen. Man har ju hört att sex säljer men om diktatorer, sjukdom och fetma också gör det så vet inte jag om jag vill veta vad det säger om vårt samhälle.

The truth is out there

En sak jag länge tänkt men aldrig satt på pränt är tv3. Hotet mot demokratin. Kobra är ett informativt tv-program på svt som får en att tänka på nya sätt, och det gör de genom att blanda fakta med spacade intervjuer och galna hopkok av häftiga grejer. Så här lät det i kobra för några veckor sedan:

Sanning. Sanning är det vi vill att den ska vara. Vi lyssnar bara på, och tar bara till oss, fakta som bekräftar det vi redan vet eller det vi skulle vilja var sant. Sanningen är relativt, något alla vi som någonsin funderat utifrån ett kritiskt perspektiv alltid har vetat. tv3 gör dock denna vetskap till ett hot mot demokratin, iallafall i ett land där så många vet så lite om så mycket.

Min nya bok fysik för filosofer tar diskussionen in i hjärnan och förklarar att då hjärnan hela tiden måste ta emot en sådan enorm mängd sinnesintryck så har dne lärt sig sätt att systematisera och kategorisera för att vi ska kunna "make sense of our world". Därmed generaliseringar, fördomar, förenklade idéer. Jag tycker det följer alldeles naturligt att om vi är invanda att se saker på ett sätt så är det så mycket enklare att fortsätta göra det än att tänka om.

Tv3 är dock anledningen till att vi måste göra allt som står i vår makt att leverera budskap som tänker nytt, ifrågasätter och ställer saker på sin spets. Annars lämnar vi öppet spelrum för marknadskrafter att ta folks medvetanden i besittning, att låta självförtroenden bli knäckta av enkelspåriga tv-program, att låta populismen sätta rot i folks tankevärld.

Sanningen är inget mer än vi gör den till, allt är flytande (som postmodernismen skulle ha sagt!).

bitterfitta- verkligen bitter?

Efter en kulturell helg med ältartrion Idunsg känner jag mig stärkt. Mycket kom att handla om den populärkulturella Bitterfittan som har fått gestalta kampen för jämställdheten. Efter Uppsala stadsteaters uppsättning av Bitterfittan kunde vi inte låta bli att analysera publiken. Att vi som tre kompisar som alla har läst boken går för att kolla hur den ter sig på scenen kändes ganska väntat.

Bakom oss satt dock paret som satte igång spekulationerna.

Konversation innan teatern.
Han frågar: Vad handlar den om egentligen?
Hon svarar: Det är en kvinna som är trött och blir en bitter kärring.
han replikerar: Det gäller då inte bara för kvinnorna.

Samtalet avstannar, teatern sätter igång.

När ridån går ner och vi vandrat iväg för att ta oss ett kulturellt glas rätt någonstans, jag väljer dock drinken Kafkas rutschkana istället, så väcks minnet av det gamla paret till liv. Hade de ens hört talats om boken innan de kom till teatern, har de hängt med i jämställdhetsdebatten alls de senaste åren eller är de bara såna som brukar gå när det är nya teatrar på gång? Och om så var fallet, hur kom de för sig att gå på en teater med ett sådant provocerande (!) namn? Kanske hade något framsynt barn till paret gett dem biljetterna, kanske visste kvinnan (eller mannen) mer än vad hon (han) ville utge sig för, kanske var det helt enkelt en kupp från en part för att faktiskt få till en diskussion kring deras gemensamma liv.

Vi bestämde oss för att det måste ha varit en kupp och att en teatern som Bitterfittan kan förlösa de helande bråken, diskussionerna och skratten som mycket väl kan behövas. Vi bestämde oss för att bitterfittan är en stark krutgumma med mycket power att ge oss alla. Bitterfittan är en ickebitter och allestädes närvarande och välgörande medsyster.
May the force be with her (and us)!

High on life

Så här inför helgen vill jag dela med mig av några visdomsord från Philip, 15 år från Kungsholmen. Tidningen var DN och ämnet var alkoholkonsumtion.

Philip tycker att det känns skönt att bli berusad.
-Man mår bra, man är glad, man är social och man känner välbehag. Vi skojar och låtsasbråkar, driver med varandra och skrattar. Det är helt enkelt roligt att dricka, och det är därför jag gör det.

Okej Philip du har ju rätt i allt det där. Men jag blir ändå lite sugen på att i sann UNFpropaganda byta ut orden berusad och dricka mot något annat. Träffa vänner, gå i skolan eller handla på myrorna kanske.

Anna tycker att det känns skönt att dansa. Det är helt enkelt roligt att gå på loppis och det är därför jag gör det.

Eller varför inte leva.

Äta ensam

Flera personer i min närhet har på senaste uttryck att de egentligen tycker att det är extremt ångestfyllt att äta ensam, och att ångesten ökas på om maten är väl tilagad och alltså god och nyttig. Jag är av en annan åsikt. Jag har återupptäckt glädjen i att laga mat, improvisera och botanisera i kylen som värsta Mat-Tina, oavsett om jag är själv eller äter med någon. Eller kanske är det till och med så att jag lagar lite bättre mat när jag är själv. En underbar grej har jag upptäckt är att äta framför msn, umgås med när och kära i en tillåtande miljö. Just som jag kom fram till den här att jag faktiskt diggar ensammat, bara det finns en tidning, så läste jag i min kära vän tidningen att "äta tillsammans är det som gör oss till människor". Snacka om att förstöra den goda stämningen. Men då får man ju vara glad att man är en av de få som vet att allt som står i tidningen inte är sant.

Livets kemi

Jag läser:

"Boken du läser just nu kommer att hjälpa dig igenom de svåra passagerna och sakta men säkert lotsa dig fram till det kemiska Shangri-La som väntar den som inte ger upp!...Vi välkomnar dig i de organiska kemisterna skara, oberoende av om du känner dig uppfylld av ljuset eller om du bara förväntar dig att se några glimtar"

Författarna avslutar med ett kärnfullt "Lär känna dig själv- läs organisk kemi!"

Vänta nu, var författarna James Redfield, Dalai Lama och Agneta Sjödin? Har jag av misstag hamnat på kursen "Kemi för dig som hittat dig själv i Thailand"? Jag bläddrar skräckslagen vidare men kan andas ut då det som möter mig är strukturformler och energidiagram.

Vikten av 1000 meter

"Just wanna go that extra mile for you"

Är det inte det som är grejen? Kärlek, vänskap, och mittemellan. Inga storslagna gester är nödvändiga men den där extra kilometern är avgörande.

Och ja, jag är vuxen nu och får citera Britney S om jag vill.

Mer tips

Efter en vacker och kall höstpromenad vill jag lägga till att en annan sak man kan göra om hösten är faktiskt att gå på äventyrsbad eller bubbelbad eller bastu, eller annat som höjer lyckonivån. Då räknar jag också in att man kan dra på basketmatch och typ elda upp stämningen med varm korv, läsk och cheer leading. Sporthallar iallmänhet tror jag höjer nivån när kylen kryper runt knutarna. Det är varmt, svettigt och väldigt roligt att blir trött på riktigt..

Om hösten

Då du känner värmen av tjocka raggisar och låg sol så känner jag iskyla bita sig ienom de stickade tumbantarna och mörkret lägga sig över staden alldeles för tidigt. Är det någon dag varje år som ångesten kommer som ett brev på posten så är det dagen då klockan vrids tillbaka. Trots att den extratimmen var väl behövd dagen innan tentan är känslan när skymningen kommer efter fyra oslagbar när det gäller att direkt framkalla "vilja springa och gömma mig" känslan. Jag borde få gå i idé, precis som mer utvecklade arter (t.ex. björnar gör).
men eftersom att jag är outvecklad mänsklig art får jag nöja mig med rationellt mäsnkligt överlevnadstänk. Nu är det höst, hur lösa? Första grejen jag måste ha klart för mig är att detta är ett återkommande fenomen som varje år tänker infinna sig med en envis punktlighet, andra saken är då att detta enbart är något att förhålla sig till. En liten människa som jag är har inte mycket att sätta emot märkrets inbrott. Årets gång. Så då får man ta till överlevnadsstrategier. Här kommer några tips från en kär vän. Alla som känner att sådana kan behövas får läsa och gärna komplettera med fler.

Ingen söndag får man sitta hemma och tråka, man kan alltid bruncha, gå på konstutställningar och muséer.

Börja gå på date, eller börja hångla mer, eller börja gå på fester med en massa folk. Då glömmer man lätt att det här är en innesittarårstid.

Det finns massa fina fik, det finns massa roliga kompisar.

Följ tv-serien Färjan och skapa en diskussiongrupp bland dina vänner om vad som egentligen sker. Man kan även välja ut någon annan tv-serie.

Bokcirklar, musik, jazz, det finns alltid fina barer som har evenemang där det blir varm och go stämning när det är kallt ute.

Tänd några ljus, börja fira jul tidigt, spraya fönstren med konstnö och drick glögg i goda vänners lag.

Lisa vs. Lars

Anledningar till att jag inte borde gilla hösten:

-Den är klyschig (okej inte lika klyschig som våren men ändå).

-Gult har aldrig varit en färg som tilltalar mig. Oranget och skarpt rött är dessutom varningsfärger.

-Den förknippas med vissorgliga (Lisa Ekdahl) och machoångestfyllda (Lars Winnerbäck) låtar.

Men ändå lyfter min själ i den klara kalla luften och jag blir sådär lycklig och inspirerad när löven prasslar under skorna. Yllesockarna känns mjuka och studentstaden visar sig från sin bästa sida när jag går hem från skolan. Lund känns väldigt mycket döda poeters sällskap men jag är inte en ung man och jag har inte ångest. Det är bra så.

Dressed for success

Igår var det dags för sedvanligt eftertentasvir. Jag klär mig som jag brukar på fest, lite kort kjol, lite lila, lite glitter och toppar med min östeuropeiska lila leopardscarf. En person säger till mig att jag ser ut som en rysk konståkerska, en annan att jag skulle ha passat in i Sahara Hotnights.

okunskap

Då hade jag fått virus då. Eller jag vet inte ens om det är virus jag har fått. Enligt den information jag kan få ut om mitt virusinfekterade mailkonto har själva mailen tio år på nacken. Det vill säga att i tio år har jag varit en internet och pc-användare. Tio år med okunskap. Jag har aldrig tidigare drabbats av virus, och nu när jag väl står inför fullbordat fakta så inser jag att jag egentligen inte vet vad ett virus är. Jag försökte fråga läkaren i min korridor, och fick inget tillfreddställande svar. Vad kan egentligen en kliniker säga om källkoder? Är dte tio år för sent för datakunskap för dummies?

Dagens ungdom

Om det nu är så att vi 80-talister och vår mentala hälsa sviker så verkar det vara bättre virke i 90-talisterna. Min brors kompis skriver på sin blogg:

"Nu lägger jag den här matchen och den här dagen bakom mig och pryder mitt ansikte med ett leende igen när jag ser fram emot en hård träningsvecka där jag använder det jag lärt mig om mig och mina svagheter för att eliminera dem och bli bättre. Forgive but not forget." David Å.

Med en sån intällning kan det ju bara inte gå fel. 

Rock n' roll lifestyle

Diskuterade med min vän Lucky boy likheten mellan rockstjärnor och den brittiska överklassen. Eller iallafall schablonbilden av dessa två samhällsgrupper. Det här kom vi fram till:

-Båda dricker alkohol på vardagar, även dagstid.

-Har ofta exentrisk klädstil (väldigt trasiga jeans, paljetter/tweedkavaj och ridstövlar).

-Är arroganta och har en fuck you attitude.

- Är illa omtyckta av många (föräldrar/arbetarklassen) och dyrkade av vissa (fans/seoch hörläsare).

-Håller på med knark och är allmänt dekadenta.

Koncentrationssvårigheter

Saker som jag reflekterade över under min tenta i industriell ekonomi ak, mio012, 6hp:

-Det står ungefär 20*7*3=420 uppfällbara bord och stolar här på handbollsplanen, undrar vem som har ställt upp alla dem? Hur lång tid tog det? Var är borden när de inte används här?

-Mitt hår har en snygg färg i ljuset som är på toaletterna här.

-Teknologer har verkligen ingen stil. Och ingen stil är mycket värre än ful stil.

Som sagt, bokföring och sånt ligger lite utanför min intressesfär.

I was born in the 80's

De två gratistidniningarnas löpsedlar hängde sida vid sida. Den ena ropade "80-talisterna: därför mår vi så dåligt" medan den andra kontrade med "Strippa dig smal". Det kändes som en ironisk installation.

Inne i tidningen ägnades ett helt uppslag (inte illa för en gratistidning) åt att diskutera 80-talisternas mentala tillstånd. En sak som lyftes fram var prestationsångesten, kraven på att vara känd och smal och dessutom välutbildad och framgångsrik. Ja det kan säkert vara sant. Men jag vill ändå fråga: mår vi så himla dåligt? I jämförelse hur tidigare generationer mått när de var i tjugo till trettioårsåldern. Jag menar det måste ju ha funnits press förut också. För egentligen, vad är mest pressande, att ha två barn att försörja eller att hitta samma outfit som Sofi Fahrman? Undvika pesten eller ha flest vänner på facebook? Att vara jägare och samlare eller välja kurser på studera.nu? För att inte tala om den press som tidigare varit på främst det kvinnliga könet att inte ligga runt utan snabbt och smidigt gifta sig.

För självklart för att säga så mår 80-talister dåligt, vissa mer än andra. Men kanske har vår lycka-är-ett-normaltillstånd-och-allt-annat-är-onormalt, åka-till-thailand-och-hitta-mig-själv och jag-är-inte-redo attityd slagit tillbaka mot oss själva?

Är det dags att step up to the occasion? Släppa sargen om vår barndoms curlingbana? Eller ska vi gå i tidigare generationers fotspår och skylla allt på våra föräldrar?

Så mycket bryr jag mig

Under dagens föreläsning i termodynamik gjorde (den eventuellt kristna) föreläsaren oss uppmärksamma på ett vanligt förekommande språkligt fel. I vardagligt tal läser man ofta 0*0=0 som noll gånger noll blir noll. MEN. Noll gånger noll blir inte noll, det är noll. Det är det likamedtecknet betyder. Åh det är så härligt nördigt att jag blir alldeles till mig!

(Props (tillbörlig respekt) till dig som kunde härleda 0*0 referensen till en viss film om ungdomar på 90-talet)

Inte okej

Jag lovade Darling T att skriva ett inlägg om vad som är inne och ute och dte ska jag också göra med glädje. Dock är det alldeles för sent nu och jag fattar inte ens varför jag är vaken. MEN en sak som inte är 2008 är iallafall t-shirts med trycket "My parents told me that I could be whatever so I became an asshole". Såg den på gerda idag. En annan riktigt låg från i sommarens kirunafestival var "Riktiga män rakar pungen med vinkelslip". Det är inte okej.

Vad vi behöver

Okej det är lika bra att come clean (erkänna). Jag fattar ingenting av finanskrisen. Ekonomiska modeller är heller ingenting jag ägnar mig åt on a daily basis (dagligen). Dock överraskade min egen ekonomiundervisning, grundkurs i industriell ekonomi förövrigt, den här veckan med att vara intressant. Bland annat fick jag lära mig det i mina oskyldiga öron helt barocka ordet affärsängel. Låter det inte lite som Charlies angels? Och kanske är det just det vi behöver i dessa oroliga tider, en Drew Barrymore i tight lackklädsel som med en perfekt karatespark krossar dörren till bankerna och company och röjer upp lite?

Tänka igenom en modell

Det är finanskris, det är börskris. Människors tillgångar försvinner som löv i vinden. Aldrig har ekonomin varit så i ropet som nu (förutom senast vi hade finanskris, men det har alla glömt). Det gör det på något sätt gabska så mycket mer intressant att vandra korridorerna jag vandrar, studera modellerna jag studerar, träffa de klasskamrater jag träffar. Som min kära syster så klokt alayserade läget, klart skolan i sig blir så mycket intressantare om det övergripande sammanhanget man studerar ändras drastiskt, dag för dag. Inte på mycket länge (inte sedan Dacke-fejden, eller inte sedan Sten Stures dagar; välj själv och utvärdera historiekunskapen) har jag kännt mig så engagerad i min egen disciplin som jag känner mig nu. fest efter fest, fika efter fika, frukost efter lunch efter middag debatterar jag modellernas antaganden, modellernas implikationer frör vår värld. Det gör jag därför att det är i mångt och mycket de här modellerna som har satts upp för att försöka förstå hur allt hänger ihop. Vad som ger vad, och varför.

Det är intressant att i en så poisitivistisk vetenskap som nationalekonomin finna sig själv bli övertygad av en graf som enkelt visar på sambandet mellan två faktorer. Då sambandet är fastslaget känns bevis så enkelt, det syns ju i grafen att det är så det blir. Hur kan alla de här andra som tar beslut om skattesänkningar och sånt inte se enkelheten och briljansen? Sen tänker man en gång till, och börjar fundera över varför grafen ser ut som den gör, och blir alldeles förstummad. Så många kurvor med lutning som inte riktigt går att motivera, skulle det inte vara de alldeles galna antaganden som kurvan bygger på. Så många värden på axlar som man undrar vad de gör där och vad som skulle hända med resultatet om man mätte effekten med något annat instället. Det finns många antaganden och mätfel som kan argumenters och som borde kunna förbättras. Jag ger mig nu ut för att fulfil the quest.

Idag tänkte jag redogöra för en fredagsfestfeministanalys av Tove Eliasson och Sandra Frost. Den här analysen är ingenting för alla som inte kan hantera könsgeneraliseringar. men vi tänkte så här; nationalekonomin förutsätter egennyttan i främsta rummet, vinstintresset och det aldrig sinande intresset för mer. I all teori kring förvärvade egenskaper hos de olika könen betonas det faktum att kvinnan är omhändertagande, inklluderande, bekräftande medan mannen är mer sjävständig och står stark i sin ensamhet. I förlängningen skulle argumentet se ut så att kvinnan ser till kollektivets nytta i större utsträckning än mannen, och här vill jag ännu en gång blidka alla med rädsla för generaliseringar. Det här gäller inte alla män, och inte alla kvinnor, men ni som är rädda för generaliseringar kanske i allmänhet inte ska ge er in på nationalekonomi. Så, kvinnan är inte den person med sin egen nytta framför andras. Hur kan det komma sig att dete grundläggande mänskliga draget som antas i varenda modell är enbart manlig karakteristik? Inte konstigt, varenda känd nationalekonom ända sen Adam Smith och John Maynard Keynes har verkat vara av könet man. Nu är det så att vi är utomordentligt trötta för den manliga hegemonin och till stor del också på de enkla antagandena i modellen, så nu är det dags för förändring.

Jag vill inget hellre än att utveckla de här modellerna till att på riktigt inkludera vad som skulle kunna vara en mer varierad bild av mänskligheten, så nu behöver jag alla idéer jag kan få.

reaktioner

Jo, anna, du har nog rätt. Det är nog precis så där som alla andra känner om miljödebatten. Men livet är ju kort och när jag läste om tjejerna i gympahallen så fick jag verkligen känslan av hur otroligt subjektivt allt är. Vi kommer aldrig att kunna veta om det är så att de är lyckliga eller om de känner sig som lurade på konfekten nu när högstadiet är slut sedna många år. Eller vi skulle ju kunna veta om vi blev vän med dem och frågade, men nu funkar ju inte sociala sammanhang så. Vi var inte vänner då, vi är inte vänner nu.

För att fortsätta på samma tema så har jag och sandra utsatts för en raggningsreplik á la fucking åmål. Den gick så här: Var ni mobbade när ni var yngre och har nu fått er revansch nu när ni är så vackra? Gissa vilken effekt den finstämda frågan fick. hahaha. Lite väl mycket tonårsfilm över det.

För att följa mina egna associationer ytterligare ett steg så vill jag tillägga att filmen PingPongKingen är så fin, verkligen ett underbart tonårsporträtt. Och att boken Låt den rätte komma in på något konstigt vis påminner mig om samma sak. Alltså mobbning.

Jag är hellre lycklig nu än om 25 år

I sann luleanda har jag tillbringat några timmar den här helgen med att kolla in basket i högstadiegympasalar målade i åttiotalsfärger. Kort sagt kan jag säga att jag fick vad jag väntade mig, tonårssvett, det karakteristiska ljudet av gummisulor mot gympasalsgolv, killar med för mycket vax i håret som raggade på skitsnygga tjejer i hästsvans och mjukisbyxor på sidan av planen.

Det som dock överraskade mig var att de coola basketbrudarna från mina högstadie- och gymnasieskolor fortfarande var kvar i Tunahallen. De hängde i samma huvtröjor och såg precis likadana ut som när jag senast såg dem för några år sedan. Det var som om tiden stått stilla. Jag undrar om de fortfarande känner sig som Luleås elit eller om pappan i fucking Åmål fick rätt när han sa att de som var tuffast på skolan inte alls var speciellt häftiga sen när alla blivit vuxna.

Home is where your heart is

Frågan om var hemma egentligen är någonstans börjar bli alltmer komplicerad.
Det naturliga svaret är kanske Lund eftersom det är där jag bor. Faktiskt har jag slutat säga att jag ska åka hem när det är dags att åka norrut och istället benämna hemstaden med Luleå/L-town beroende på hur hiphop jag känner mig. Antalet hela dygn jag spenderat i norrbottens residensstad i år är färre än tio. Ändå känns det i hjärtat nu när Luleå visar sin bästa sida i höstfärger och sol. Kan det finnas en vackrare stad tänker jag ologiskt när jag ser femtitalshusen spegla sig i innerfjärdarna och allt är sådär typiskt norrlänsk småstad.
I can't help it L, I will always love you.

Slarv på morgonkvisten

Vill bara tillägga att alla stavfel i tidigare inlägg beror på morgonstress och stundande föreläsningar.

Se till vems bästa?

Jag erkänner, jag är en idealist och javisst, ibland kan till och med jag bli trött av att alltid fundera över vårt gemensamma ansvar och våra gemensamma möjligheter. för hur torrt låter det inte? Dessvärre kan jag nu inte hålla mig från ett litet inlägg i precis den ansvarsfulla andan. Jag har alltid haft svårt att förstå fondsystemet, den börs som på något oförklarligt sätt driver vår världsekonomi framåt. Den rådande krisen ställer förstås den lilla förståelse jag tidigare har haft på sin stets.

Jag hörde igår, för första gången i mitt liv, talas om en fondspararstrategi som kallas blankning. Ja, man får tycka att jag är lite efter, det får man tycka. Men nu är det så att jag aldrig tidigare har sett den här sidan av börsen. Jag kan verkligen acceptera börsen i den mening att människor och företag kan satsa sina sparpengar på de projekt som man förväntar sig ska kunna gå bra framöver. I den allra bästa av världar skulle det innebära att folk satsade sian sparpengar på att föra kapital till branscher som utvecklade ny teknik för mindre klimatpåverkan i industrin, eller företag som på ett tydligt sätt värnade mänskliga rättigheter i sin produktion. Så fungerar det inte, det har jag förstårr. Det fungerar istället som så att de allra flesta satsar sina pengar på de företag som i kvartalsrapporten kan redovisa största vinst, alltså oftast de företag som har lyckats producera lika mycket som tidigare men nu utan samma antal anställda. Kortsiktigt vinstintresse på börsen har alltså lett till att företag varslar vanligt folk från arbetstillfällen därför att det får börsvärdet att gå upp.

Så till blankning, som då innebär att man helt enkelt säljer aktiwer man inte har, och köper tillbaka dem lite billigare en stund senare. här satsar man alltså negativt på de företag som man tror kommer minska sitt börsvärde mest under kortast möjliga tid. Man tar alltså pengar från sammanhang där man tror att de skulla kunna användas konstruktivt till sammanhang där man själv kan göra en kortsiktig vinst på företagets förslust.

Jag är ledsen, men jag accepterar inte att man som vanlig människa sänker sin egen nivå så till den grad att man ser sin egen vinst som så pass viktig att man inte ser det större perspektivet. Att människor gör så här ger ju bara mina kära kollegor nationalekonomerna rätt i att folk drivs av egenintresse. Jag vill inte att de ska ha rätt, och jag tror att folk gemensamt kan jobba för bättre ideal. Man kan både spara och investera ansvarsfullt, så låt oss då göra det.

Lockande litteratur

Sällan har en boktitel lockat mig så mycket som "Jag sköt Paolo Coelho" av Staffan Vahlquist.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=3462&a=830023

Modernt oskick

Alltså jag måste bara kommentera en sak jag läste i gurun Magdalena Ribbings vett- och etikettspalt. En frågeställare skriver:

"Det skulle vara roligt att höra om du har någon uppfattning om något som jag numer hör dagligen, och tycker så illa om... Folk i allmänhet säger JAG först!! JAG och min man, JAG och Birgitta, JAG och barnen...Den gängse uppfostran förut (som jag också lärt mina barn) är att ALLTID nämna en annan människa först: Min man och jag, barnen och jag..."

och undrar vad Magdalena har att säga om detta oskick. Ribbing svarar:

""Jag" först är knappast respektlöst, så avses det inte... Det är, kan man nog säga, ett modernt oskick. Tidigare har man åtminstone försökt dölja sin självupptagenhet genom att nämna andra först. Det hör till kulturarvet som gärna får värnas. Förr lärdes man att språkligt sätta sig i andra rummet genom skolan."

Min fråga till er blir då om någon av er visste att det var oartigt att säga "jag och min kompis" eller är det bara jag som lider av dålig uppfostran? Och hur ska jag agera nu när jag har denna kunskap?

Mitt i naturen

Det höll på bli en vanlig söndag med mtv och dåligt samvete för att jag inte pluggar. Istället hör en ung Samuel Fröler av sig och undrar om jag vill med ut i naturen. Det var ett erbjudande jag inte kunde motstå. Vildmarken i skåne bjöd som vanligt på korta avstånd, betande kreatur och stora mängder lövträd. Okej det var inte eufori över lapporten men ändå så himla befriande att tillbringa en ledig dag utanför staden. Vi klättrade lite i träd, lekte jurassic park och droppade uttryck från terrester ekologi 10 poäng. Fantastiskt trevligt med andra ord. För att inte tala om inspirerande.

För er som undrar: Ja, vi såg vilda djur.

Me myself and I

Till Darling T: Det är skönt att du håller blicken lyft från vardagslivet och påminner oss andra om de större sakerna. Med det sagt tänker jag grotta ner mig i det lite närmare och alldagligare livet.

Lördag. Soligt, höstigt hela dagen ledig och fri. Brunchar med mig själv och DN. Ligger i parken och tittar på löv och lyssnar på skånska röster. Trivs. Så plötsligt händer det. Den där känslan kommer krypande. Den som jag har aktat mig för hela hösten. Känslan av jaha nudå, rastlöshet och den oundvikliga följden ensamhet. Känslan av att inte ha någon jag kan ringa för spontanhäng en lördagseftermiddag eller kväll eller för den delen en söndag. Därefter blir jag arg. Jag är ju en begåvad, intressant och underhållande ung kvinna, varför är jag inte sällskap nog för mig själv? Varför kan jag inte umgås med mig själv längre än några timmar innan jag ledsnar? Missförstå mig rätt, jag är gärna själv om jag vet att jag ska vara tillsammans med sen. Kemiföreläsning måndag 8.15 känns inte som något godtagbart sen.

700 miljarder dollar

Jag tänker inte berätta allt om finanskrisen för er. Jag tänker bara nämna summan som George "Mr Nice Guy" Bush vill ge från skattebetalarna till kapitalbolagen. Det är svårt att se sig omkring nu och förutspå vad som kommer att påverkas av den här krisen och vad som kommer fortgå precis som vanligt. Oavsett vad som händer är det nu hög tid att börja fundera över våra kapitalsystem och hur vi egentligen finansierar våra investeringar, både privat och från företegens sida. Och alltid när det är hög tid för fundering, finns det också utrymme för nytänkande och utveckling. Jag kan inte låta bli att fundera på hur världsekonomin kommer att utvecklas efter det här; går vi mot mer statliga regleringar igen? Och vad skulle det isåfall innebära för oss vanliga människor? Kanske ska passa på att ta reda på det nu när jag umgås med såna som på riktigt vill göra regression på priset på a-och b-aktier.
Alla tillfällen ska tillvaratas! Nu är det dock helg! Finfint!

Vart jag mig än i världen vänder

När vi ändå är inne på temat land och rike. Jag har bott såväl på Island som på 68:e breddgraden men aldrig har min norrbottniska själ varit så frusen som i Skåne.

land och rike

Då det nu har konstaterat att alla Sveriges moedbloggare ligger i lä vad gäller spaning i jämförelse med vår alldeles egna Anna Gjörup och hennes skarpa öga på stan så väljer jag att inte motstrida några av hennes observationer vad gäller modet baggy-pants. Däremot har jag vissa fakta att lägga till. För det första bör kommas ihåg att modet baggy-pants faktiskt under en väldigt lång period i Sveriges historia refereades till som Gällivarehäng. Den som vill eller kan förklara hur en sådan anonym stad kunde bli så väl förknippad med en sådan exhibitionistisk klädnad får gärna göra det. Det andra faktat jag vill lyfta in under luppen är vad man kallar 90-talet, eller som andra kallar det; Växjö 2008. Jag skulle nästan vilja drista mig till att säga att dte är statistiskt signifikant, det samband som jag ser mellan härkomst växjö kontra andra orter och förekomsten av baggy pants. På något vis har även Växjö drabbats av vad som annars verkar vara en allmän Norrlandsfeber. Det är inte första gånger jag slås av tanken att Småland nog är rätt likt Norrland, mycket skog och människor som inte är särskilt pretantiösa.

Dagens ämne nummer två. En stad som inte engagerar mig. Redan efter några dagar i den nya staden minns jag att tanken for genom mitt huvud, tanken att jag inte hade tänkt på flera dagar. Det kan ju självklart ha sina naturliga förklaringar då jag hade haft huvudet fullt av praktiska ting, och behövt behålla fokus för att inte tappa just fokus. Men sedan måste ju den där självcentreringen ta ett steg tillbaka, då huvudet ljusnar av alla tankar som spränger tidigare inramningar. Men mitt huvud förblir grått inuti. Jag lyser upp i stunder men släcks lika fort.

Jag går till affärern och jag funderar inte över de strukturer som gör att de som går just här på gatan bredvid mig just nu gör just det, går på gatan bredvid mig just nu. I en annan stad, på en annan plats har det hänt att jag har låtit tanken färdas till att formas till något sånt, en fundering. Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag är utan mina funderingar.

you see me wearing baggy jeans

Okej nu är det dags att ventilera en företeelse som vi diskuterat många gånger, men kanske kan vi komma med nya infallsvinklar eller att någon annan kan hjälpa oss att förstå eller dementera.

Jag talar om det här med streetmodets beroende av latituden. I detta fall väljer jag att se baggypants som en indikator på hur populär den stil som jag här väljer att kalla för street (stora jeans, huvtröjor, sneakers ni vet) är. Jag har tre mätpunkter att utgå från (känn dig fri att fylla i med spaningar från mellanliggande platser, jag skulle vara tacksam för att få reda på hur det är i Uppsala, Umeå etc.): Lund där jag bor, Luleå 150 mil norrut och slutligen Björkliden 50 mil nordväst om Luleå. I Björkliden skulle jag säga att nästintill hundra procent av den kvinnliga befolkningen använder sig av jeans av modell loosefit. Även i Luleå (och bland mina bekanta från L-town) är detta en relativt vanligt förekommande företeelse. I lund däremot har jag sett kanske ett par baggyjeans. Totalt. På ett år. Är det så att befolkningsandelen i stora byxor beror positivt linjärt med latituden? Och varför isåfall.

Även när det gäller musik känns hiphop och reggae otroligt mycket hippare i Luleå än i skåne. En förklaring som många med mig varit inne på är Luleås enorma fixering vid basket och det som hör till (jordans, in your face-slang och rakade huvuden). Även bland skid/snowboard folk känns det ju relativt häftigt med baggypants och kanske är snösportsfolket något fler i Luleå (och framförallt i Björkliden) än Lund

En annan möjlig förklaring är ju att norrlänningarna a)inte har någon koll på modet och fortfarande hänger kvar i 99/00. b)skiter i resten av sveriges mode och kör sin egen grej.

En helt annan grej: är det ett tecken på att man tittar för mycket på MTV när kamoflaguemönster får en att tänka på destinys child före militären?

Because you're worth it

Du är värd en enmansförfest. En förfest före förfesten bara för dig . Gör dig iordning med kvällens första öl i handen och strö komplimanger över the most fabulous person at the party. Lite för mycket färg lite för mycket mönster lite för mycket mascara lite för mycket attityd och stjärnor i blicken. Dansa framför spegeln till en låtlista från 2003. Se dig själv flirtigt/häftigt/kärleksfullt/passionerat i ögonen och säg förföriskt "Ikväll är din kväll".

nu händer det

Ute i nationsvimlet i natt spelades All that she wants med tidigare nämnda ace of base. Ni skrattar nu men vänta bara, snart står ni där och sjunger med i happy nation och säger meningar som "Jag har egentligen aldrig slutat gilla dem" eller "Jag har gillat dem sen starten, inte bara nu när alla gör det" eller "Gillar du Malin eller Jenny bäst?".

En annan reflektion från kvällen är att dte inte är speciellt svårt att vara street i Lund. Det enda man behöver göra är att inte se ut som att man är utklippt från Sofis mode.

Right back

Påstående:

90-talet är definitivt tillbaka.

Bevis:

1. Ace of base ska återförenas

2. Det ska spelas in nya avsnitt av Beverly Hills 90210 där Kelly Taylor är syokonsulent (jag är sjukt spänd på hur hon ska klara omställningen från lite halvbitchig självcentrerad babe till mumlande kvinna i mossgrönt stickat).

3. Idag hade en kompis till mig midjeväska i skolan. Det var snyggt.

welcome

Först  av allt  tack till darling t för välkomnandet till bloggen och lika mycket välkommen till dig. Vill även passa på att hälsa alla potentiella läsare och tyckare välkomna att läsa och tycka. Eftersom jag såväl som min medsyster i detta är något av bloggoskulder är det svårt att veta både hur man ska börja och hur det kommer att fortsätta. Tanken är iallafall att den här bloggen ska spekulera och diskutera kring saker som inspirerar till tankar eller handlingar. Kanske annat också, vi får se tiden an med tillförsikt helt enkelt.

Wonderland

Hej Anna, här hälsar jag dig välkommen till vår alldeles egna blogg där pretentionerna får flyga och det är högt i tak. Bokstavligt talat lika högt i tak som på Stockholms nation här i Uppsala, men bildligt långt mycket högre. Här kommer vi inte att lära varandra hur man skålar korrekt eller hur man knäpper kavajen. Det här kan ju självklart tas upp som samtalsämnen á la Magdalena Ribbing, men i hennes frånvaro tänker jag iallafall använda det här utrymmet till riktigt tänkande, funderande, konspirerande och klurande. Och du ska vara min partner i detta, för det är en sak som du och jag vet bäst, och det är förstås att summan av oss är långt mycket mer än Anna och Tove.

Nu när du i Lund tar dina första trevande steg för hösten så vill jag att du ska veta att jag gör samma sak, i en stad som på många sätt är lik din, där människor i finkläder låtsas att det är 90-tal eller 1600-tal. Välj själv. Jag tänker iallafall inte låtsas som att det är nåt annat än 2008, hösten då vi båda magiskt nog blir 23 år gamla.

Jag vet inte mycket om tekniken med det här stället, men märker du att det finns grejer du inte kan uträtta därför att jag står som administratör så får vi självklart göra nåt åt det. Till we meet again... puss