bitterfitta- verkligen bitter?

Efter en kulturell helg med ältartrion Idunsg känner jag mig stärkt. Mycket kom att handla om den populärkulturella Bitterfittan som har fått gestalta kampen för jämställdheten. Efter Uppsala stadsteaters uppsättning av Bitterfittan kunde vi inte låta bli att analysera publiken. Att vi som tre kompisar som alla har läst boken går för att kolla hur den ter sig på scenen kändes ganska väntat.

Bakom oss satt dock paret som satte igång spekulationerna.

Konversation innan teatern.
Han frågar: Vad handlar den om egentligen?
Hon svarar: Det är en kvinna som är trött och blir en bitter kärring.
han replikerar: Det gäller då inte bara för kvinnorna.

Samtalet avstannar, teatern sätter igång.

När ridån går ner och vi vandrat iväg för att ta oss ett kulturellt glas rätt någonstans, jag väljer dock drinken Kafkas rutschkana istället, så väcks minnet av det gamla paret till liv. Hade de ens hört talats om boken innan de kom till teatern, har de hängt med i jämställdhetsdebatten alls de senaste åren eller är de bara såna som brukar gå när det är nya teatrar på gång? Och om så var fallet, hur kom de för sig att gå på en teater med ett sådant provocerande (!) namn? Kanske hade något framsynt barn till paret gett dem biljetterna, kanske visste kvinnan (eller mannen) mer än vad hon (han) ville utge sig för, kanske var det helt enkelt en kupp från en part för att faktiskt få till en diskussion kring deras gemensamma liv.

Vi bestämde oss för att det måste ha varit en kupp och att en teatern som Bitterfittan kan förlösa de helande bråken, diskussionerna och skratten som mycket väl kan behövas. Vi bestämde oss för att bitterfittan är en stark krutgumma med mycket power att ge oss alla. Bitterfittan är en ickebitter och allestädes närvarande och välgörande medsyster.
May the force be with her (and us)!