Vikten av 1000 meter

"Just wanna go that extra mile for you"

Är det inte det som är grejen? Kärlek, vänskap, och mittemellan. Inga storslagna gester är nödvändiga men den där extra kilometern är avgörande.

Och ja, jag är vuxen nu och får citera Britney S om jag vill.

Mer tips

Efter en vacker och kall höstpromenad vill jag lägga till att en annan sak man kan göra om hösten är faktiskt att gå på äventyrsbad eller bubbelbad eller bastu, eller annat som höjer lyckonivån. Då räknar jag också in att man kan dra på basketmatch och typ elda upp stämningen med varm korv, läsk och cheer leading. Sporthallar iallmänhet tror jag höjer nivån när kylen kryper runt knutarna. Det är varmt, svettigt och väldigt roligt att blir trött på riktigt..

Om hösten

Då du känner värmen av tjocka raggisar och låg sol så känner jag iskyla bita sig ienom de stickade tumbantarna och mörkret lägga sig över staden alldeles för tidigt. Är det någon dag varje år som ångesten kommer som ett brev på posten så är det dagen då klockan vrids tillbaka. Trots att den extratimmen var väl behövd dagen innan tentan är känslan när skymningen kommer efter fyra oslagbar när det gäller att direkt framkalla "vilja springa och gömma mig" känslan. Jag borde få gå i idé, precis som mer utvecklade arter (t.ex. björnar gör).
men eftersom att jag är outvecklad mänsklig art får jag nöja mig med rationellt mäsnkligt överlevnadstänk. Nu är det höst, hur lösa? Första grejen jag måste ha klart för mig är att detta är ett återkommande fenomen som varje år tänker infinna sig med en envis punktlighet, andra saken är då att detta enbart är något att förhålla sig till. En liten människa som jag är har inte mycket att sätta emot märkrets inbrott. Årets gång. Så då får man ta till överlevnadsstrategier. Här kommer några tips från en kär vän. Alla som känner att sådana kan behövas får läsa och gärna komplettera med fler.

Ingen söndag får man sitta hemma och tråka, man kan alltid bruncha, gå på konstutställningar och muséer.

Börja gå på date, eller börja hångla mer, eller börja gå på fester med en massa folk. Då glömmer man lätt att det här är en innesittarårstid.

Det finns massa fina fik, det finns massa roliga kompisar.

Följ tv-serien Färjan och skapa en diskussiongrupp bland dina vänner om vad som egentligen sker. Man kan även välja ut någon annan tv-serie.

Bokcirklar, musik, jazz, det finns alltid fina barer som har evenemang där det blir varm och go stämning när det är kallt ute.

Tänd några ljus, börja fira jul tidigt, spraya fönstren med konstnö och drick glögg i goda vänners lag.

Lisa vs. Lars

Anledningar till att jag inte borde gilla hösten:

-Den är klyschig (okej inte lika klyschig som våren men ändå).

-Gult har aldrig varit en färg som tilltalar mig. Oranget och skarpt rött är dessutom varningsfärger.

-Den förknippas med vissorgliga (Lisa Ekdahl) och machoångestfyllda (Lars Winnerbäck) låtar.

Men ändå lyfter min själ i den klara kalla luften och jag blir sådär lycklig och inspirerad när löven prasslar under skorna. Yllesockarna känns mjuka och studentstaden visar sig från sin bästa sida när jag går hem från skolan. Lund känns väldigt mycket döda poeters sällskap men jag är inte en ung man och jag har inte ångest. Det är bra så.

Dressed for success

Igår var det dags för sedvanligt eftertentasvir. Jag klär mig som jag brukar på fest, lite kort kjol, lite lila, lite glitter och toppar med min östeuropeiska lila leopardscarf. En person säger till mig att jag ser ut som en rysk konståkerska, en annan att jag skulle ha passat in i Sahara Hotnights.

okunskap

Då hade jag fått virus då. Eller jag vet inte ens om det är virus jag har fått. Enligt den information jag kan få ut om mitt virusinfekterade mailkonto har själva mailen tio år på nacken. Det vill säga att i tio år har jag varit en internet och pc-användare. Tio år med okunskap. Jag har aldrig tidigare drabbats av virus, och nu när jag väl står inför fullbordat fakta så inser jag att jag egentligen inte vet vad ett virus är. Jag försökte fråga läkaren i min korridor, och fick inget tillfreddställande svar. Vad kan egentligen en kliniker säga om källkoder? Är dte tio år för sent för datakunskap för dummies?

Dagens ungdom

Om det nu är så att vi 80-talister och vår mentala hälsa sviker så verkar det vara bättre virke i 90-talisterna. Min brors kompis skriver på sin blogg:

"Nu lägger jag den här matchen och den här dagen bakom mig och pryder mitt ansikte med ett leende igen när jag ser fram emot en hård träningsvecka där jag använder det jag lärt mig om mig och mina svagheter för att eliminera dem och bli bättre. Forgive but not forget." David Å.

Med en sån intällning kan det ju bara inte gå fel. 

Rock n' roll lifestyle

Diskuterade med min vän Lucky boy likheten mellan rockstjärnor och den brittiska överklassen. Eller iallafall schablonbilden av dessa två samhällsgrupper. Det här kom vi fram till:

-Båda dricker alkohol på vardagar, även dagstid.

-Har ofta exentrisk klädstil (väldigt trasiga jeans, paljetter/tweedkavaj och ridstövlar).

-Är arroganta och har en fuck you attitude.

- Är illa omtyckta av många (föräldrar/arbetarklassen) och dyrkade av vissa (fans/seoch hörläsare).

-Håller på med knark och är allmänt dekadenta.

Koncentrationssvårigheter

Saker som jag reflekterade över under min tenta i industriell ekonomi ak, mio012, 6hp:

-Det står ungefär 20*7*3=420 uppfällbara bord och stolar här på handbollsplanen, undrar vem som har ställt upp alla dem? Hur lång tid tog det? Var är borden när de inte används här?

-Mitt hår har en snygg färg i ljuset som är på toaletterna här.

-Teknologer har verkligen ingen stil. Och ingen stil är mycket värre än ful stil.

Som sagt, bokföring och sånt ligger lite utanför min intressesfär.

I was born in the 80's

De två gratistidniningarnas löpsedlar hängde sida vid sida. Den ena ropade "80-talisterna: därför mår vi så dåligt" medan den andra kontrade med "Strippa dig smal". Det kändes som en ironisk installation.

Inne i tidningen ägnades ett helt uppslag (inte illa för en gratistidning) åt att diskutera 80-talisternas mentala tillstånd. En sak som lyftes fram var prestationsångesten, kraven på att vara känd och smal och dessutom välutbildad och framgångsrik. Ja det kan säkert vara sant. Men jag vill ändå fråga: mår vi så himla dåligt? I jämförelse hur tidigare generationer mått när de var i tjugo till trettioårsåldern. Jag menar det måste ju ha funnits press förut också. För egentligen, vad är mest pressande, att ha två barn att försörja eller att hitta samma outfit som Sofi Fahrman? Undvika pesten eller ha flest vänner på facebook? Att vara jägare och samlare eller välja kurser på studera.nu? För att inte tala om den press som tidigare varit på främst det kvinnliga könet att inte ligga runt utan snabbt och smidigt gifta sig.

För självklart för att säga så mår 80-talister dåligt, vissa mer än andra. Men kanske har vår lycka-är-ett-normaltillstånd-och-allt-annat-är-onormalt, åka-till-thailand-och-hitta-mig-själv och jag-är-inte-redo attityd slagit tillbaka mot oss själva?

Är det dags att step up to the occasion? Släppa sargen om vår barndoms curlingbana? Eller ska vi gå i tidigare generationers fotspår och skylla allt på våra föräldrar?

Så mycket bryr jag mig

Under dagens föreläsning i termodynamik gjorde (den eventuellt kristna) föreläsaren oss uppmärksamma på ett vanligt förekommande språkligt fel. I vardagligt tal läser man ofta 0*0=0 som noll gånger noll blir noll. MEN. Noll gånger noll blir inte noll, det är noll. Det är det likamedtecknet betyder. Åh det är så härligt nördigt att jag blir alldeles till mig!

(Props (tillbörlig respekt) till dig som kunde härleda 0*0 referensen till en viss film om ungdomar på 90-talet)

Inte okej

Jag lovade Darling T att skriva ett inlägg om vad som är inne och ute och dte ska jag också göra med glädje. Dock är det alldeles för sent nu och jag fattar inte ens varför jag är vaken. MEN en sak som inte är 2008 är iallafall t-shirts med trycket "My parents told me that I could be whatever so I became an asshole". Såg den på gerda idag. En annan riktigt låg från i sommarens kirunafestival var "Riktiga män rakar pungen med vinkelslip". Det är inte okej.

Vad vi behöver

Okej det är lika bra att come clean (erkänna). Jag fattar ingenting av finanskrisen. Ekonomiska modeller är heller ingenting jag ägnar mig åt on a daily basis (dagligen). Dock överraskade min egen ekonomiundervisning, grundkurs i industriell ekonomi förövrigt, den här veckan med att vara intressant. Bland annat fick jag lära mig det i mina oskyldiga öron helt barocka ordet affärsängel. Låter det inte lite som Charlies angels? Och kanske är det just det vi behöver i dessa oroliga tider, en Drew Barrymore i tight lackklädsel som med en perfekt karatespark krossar dörren till bankerna och company och röjer upp lite?

Tänka igenom en modell

Det är finanskris, det är börskris. Människors tillgångar försvinner som löv i vinden. Aldrig har ekonomin varit så i ropet som nu (förutom senast vi hade finanskris, men det har alla glömt). Det gör det på något sätt gabska så mycket mer intressant att vandra korridorerna jag vandrar, studera modellerna jag studerar, träffa de klasskamrater jag träffar. Som min kära syster så klokt alayserade läget, klart skolan i sig blir så mycket intressantare om det övergripande sammanhanget man studerar ändras drastiskt, dag för dag. Inte på mycket länge (inte sedan Dacke-fejden, eller inte sedan Sten Stures dagar; välj själv och utvärdera historiekunskapen) har jag kännt mig så engagerad i min egen disciplin som jag känner mig nu. fest efter fest, fika efter fika, frukost efter lunch efter middag debatterar jag modellernas antaganden, modellernas implikationer frör vår värld. Det gör jag därför att det är i mångt och mycket de här modellerna som har satts upp för att försöka förstå hur allt hänger ihop. Vad som ger vad, och varför.

Det är intressant att i en så poisitivistisk vetenskap som nationalekonomin finna sig själv bli övertygad av en graf som enkelt visar på sambandet mellan två faktorer. Då sambandet är fastslaget känns bevis så enkelt, det syns ju i grafen att det är så det blir. Hur kan alla de här andra som tar beslut om skattesänkningar och sånt inte se enkelheten och briljansen? Sen tänker man en gång till, och börjar fundera över varför grafen ser ut som den gör, och blir alldeles förstummad. Så många kurvor med lutning som inte riktigt går att motivera, skulle det inte vara de alldeles galna antaganden som kurvan bygger på. Så många värden på axlar som man undrar vad de gör där och vad som skulle hända med resultatet om man mätte effekten med något annat instället. Det finns många antaganden och mätfel som kan argumenters och som borde kunna förbättras. Jag ger mig nu ut för att fulfil the quest.

Idag tänkte jag redogöra för en fredagsfestfeministanalys av Tove Eliasson och Sandra Frost. Den här analysen är ingenting för alla som inte kan hantera könsgeneraliseringar. men vi tänkte så här; nationalekonomin förutsätter egennyttan i främsta rummet, vinstintresset och det aldrig sinande intresset för mer. I all teori kring förvärvade egenskaper hos de olika könen betonas det faktum att kvinnan är omhändertagande, inklluderande, bekräftande medan mannen är mer sjävständig och står stark i sin ensamhet. I förlängningen skulle argumentet se ut så att kvinnan ser till kollektivets nytta i större utsträckning än mannen, och här vill jag ännu en gång blidka alla med rädsla för generaliseringar. Det här gäller inte alla män, och inte alla kvinnor, men ni som är rädda för generaliseringar kanske i allmänhet inte ska ge er in på nationalekonomi. Så, kvinnan är inte den person med sin egen nytta framför andras. Hur kan det komma sig att dete grundläggande mänskliga draget som antas i varenda modell är enbart manlig karakteristik? Inte konstigt, varenda känd nationalekonom ända sen Adam Smith och John Maynard Keynes har verkat vara av könet man. Nu är det så att vi är utomordentligt trötta för den manliga hegemonin och till stor del också på de enkla antagandena i modellen, så nu är det dags för förändring.

Jag vill inget hellre än att utveckla de här modellerna till att på riktigt inkludera vad som skulle kunna vara en mer varierad bild av mänskligheten, så nu behöver jag alla idéer jag kan få.

reaktioner

Jo, anna, du har nog rätt. Det är nog precis så där som alla andra känner om miljödebatten. Men livet är ju kort och när jag läste om tjejerna i gympahallen så fick jag verkligen känslan av hur otroligt subjektivt allt är. Vi kommer aldrig att kunna veta om det är så att de är lyckliga eller om de känner sig som lurade på konfekten nu när högstadiet är slut sedna många år. Eller vi skulle ju kunna veta om vi blev vän med dem och frågade, men nu funkar ju inte sociala sammanhang så. Vi var inte vänner då, vi är inte vänner nu.

För att fortsätta på samma tema så har jag och sandra utsatts för en raggningsreplik á la fucking åmål. Den gick så här: Var ni mobbade när ni var yngre och har nu fått er revansch nu när ni är så vackra? Gissa vilken effekt den finstämda frågan fick. hahaha. Lite väl mycket tonårsfilm över det.

För att följa mina egna associationer ytterligare ett steg så vill jag tillägga att filmen PingPongKingen är så fin, verkligen ett underbart tonårsporträtt. Och att boken Låt den rätte komma in på något konstigt vis påminner mig om samma sak. Alltså mobbning.

Jag är hellre lycklig nu än om 25 år

I sann luleanda har jag tillbringat några timmar den här helgen med att kolla in basket i högstadiegympasalar målade i åttiotalsfärger. Kort sagt kan jag säga att jag fick vad jag väntade mig, tonårssvett, det karakteristiska ljudet av gummisulor mot gympasalsgolv, killar med för mycket vax i håret som raggade på skitsnygga tjejer i hästsvans och mjukisbyxor på sidan av planen.

Det som dock överraskade mig var att de coola basketbrudarna från mina högstadie- och gymnasieskolor fortfarande var kvar i Tunahallen. De hängde i samma huvtröjor och såg precis likadana ut som när jag senast såg dem för några år sedan. Det var som om tiden stått stilla. Jag undrar om de fortfarande känner sig som Luleås elit eller om pappan i fucking Åmål fick rätt när han sa att de som var tuffast på skolan inte alls var speciellt häftiga sen när alla blivit vuxna.

Home is where your heart is

Frågan om var hemma egentligen är någonstans börjar bli alltmer komplicerad.
Det naturliga svaret är kanske Lund eftersom det är där jag bor. Faktiskt har jag slutat säga att jag ska åka hem när det är dags att åka norrut och istället benämna hemstaden med Luleå/L-town beroende på hur hiphop jag känner mig. Antalet hela dygn jag spenderat i norrbottens residensstad i år är färre än tio. Ändå känns det i hjärtat nu när Luleå visar sin bästa sida i höstfärger och sol. Kan det finnas en vackrare stad tänker jag ologiskt när jag ser femtitalshusen spegla sig i innerfjärdarna och allt är sådär typiskt norrlänsk småstad.
I can't help it L, I will always love you.

Slarv på morgonkvisten

Vill bara tillägga att alla stavfel i tidigare inlägg beror på morgonstress och stundande föreläsningar.

Se till vems bästa?

Jag erkänner, jag är en idealist och javisst, ibland kan till och med jag bli trött av att alltid fundera över vårt gemensamma ansvar och våra gemensamma möjligheter. för hur torrt låter det inte? Dessvärre kan jag nu inte hålla mig från ett litet inlägg i precis den ansvarsfulla andan. Jag har alltid haft svårt att förstå fondsystemet, den börs som på något oförklarligt sätt driver vår världsekonomi framåt. Den rådande krisen ställer förstås den lilla förståelse jag tidigare har haft på sin stets.

Jag hörde igår, för första gången i mitt liv, talas om en fondspararstrategi som kallas blankning. Ja, man får tycka att jag är lite efter, det får man tycka. Men nu är det så att jag aldrig tidigare har sett den här sidan av börsen. Jag kan verkligen acceptera börsen i den mening att människor och företag kan satsa sina sparpengar på de projekt som man förväntar sig ska kunna gå bra framöver. I den allra bästa av världar skulle det innebära att folk satsade sian sparpengar på att föra kapital till branscher som utvecklade ny teknik för mindre klimatpåverkan i industrin, eller företag som på ett tydligt sätt värnade mänskliga rättigheter i sin produktion. Så fungerar det inte, det har jag förstårr. Det fungerar istället som så att de allra flesta satsar sina pengar på de företag som i kvartalsrapporten kan redovisa största vinst, alltså oftast de företag som har lyckats producera lika mycket som tidigare men nu utan samma antal anställda. Kortsiktigt vinstintresse på börsen har alltså lett till att företag varslar vanligt folk från arbetstillfällen därför att det får börsvärdet att gå upp.

Så till blankning, som då innebär att man helt enkelt säljer aktiwer man inte har, och köper tillbaka dem lite billigare en stund senare. här satsar man alltså negativt på de företag som man tror kommer minska sitt börsvärde mest under kortast möjliga tid. Man tar alltså pengar från sammanhang där man tror att de skulla kunna användas konstruktivt till sammanhang där man själv kan göra en kortsiktig vinst på företagets förslust.

Jag är ledsen, men jag accepterar inte att man som vanlig människa sänker sin egen nivå så till den grad att man ser sin egen vinst som så pass viktig att man inte ser det större perspektivet. Att människor gör så här ger ju bara mina kära kollegor nationalekonomerna rätt i att folk drivs av egenintresse. Jag vill inte att de ska ha rätt, och jag tror att folk gemensamt kan jobba för bättre ideal. Man kan både spara och investera ansvarsfullt, så låt oss då göra det.