Tänka igenom en modell

Det är finanskris, det är börskris. Människors tillgångar försvinner som löv i vinden. Aldrig har ekonomin varit så i ropet som nu (förutom senast vi hade finanskris, men det har alla glömt). Det gör det på något sätt gabska så mycket mer intressant att vandra korridorerna jag vandrar, studera modellerna jag studerar, träffa de klasskamrater jag träffar. Som min kära syster så klokt alayserade läget, klart skolan i sig blir så mycket intressantare om det övergripande sammanhanget man studerar ändras drastiskt, dag för dag. Inte på mycket länge (inte sedan Dacke-fejden, eller inte sedan Sten Stures dagar; välj själv och utvärdera historiekunskapen) har jag kännt mig så engagerad i min egen disciplin som jag känner mig nu. fest efter fest, fika efter fika, frukost efter lunch efter middag debatterar jag modellernas antaganden, modellernas implikationer frör vår värld. Det gör jag därför att det är i mångt och mycket de här modellerna som har satts upp för att försöka förstå hur allt hänger ihop. Vad som ger vad, och varför.

Det är intressant att i en så poisitivistisk vetenskap som nationalekonomin finna sig själv bli övertygad av en graf som enkelt visar på sambandet mellan två faktorer. Då sambandet är fastslaget känns bevis så enkelt, det syns ju i grafen att det är så det blir. Hur kan alla de här andra som tar beslut om skattesänkningar och sånt inte se enkelheten och briljansen? Sen tänker man en gång till, och börjar fundera över varför grafen ser ut som den gör, och blir alldeles förstummad. Så många kurvor med lutning som inte riktigt går att motivera, skulle det inte vara de alldeles galna antaganden som kurvan bygger på. Så många värden på axlar som man undrar vad de gör där och vad som skulle hända med resultatet om man mätte effekten med något annat instället. Det finns många antaganden och mätfel som kan argumenters och som borde kunna förbättras. Jag ger mig nu ut för att fulfil the quest.

Idag tänkte jag redogöra för en fredagsfestfeministanalys av Tove Eliasson och Sandra Frost. Den här analysen är ingenting för alla som inte kan hantera könsgeneraliseringar. men vi tänkte så här; nationalekonomin förutsätter egennyttan i främsta rummet, vinstintresset och det aldrig sinande intresset för mer. I all teori kring förvärvade egenskaper hos de olika könen betonas det faktum att kvinnan är omhändertagande, inklluderande, bekräftande medan mannen är mer sjävständig och står stark i sin ensamhet. I förlängningen skulle argumentet se ut så att kvinnan ser till kollektivets nytta i större utsträckning än mannen, och här vill jag ännu en gång blidka alla med rädsla för generaliseringar. Det här gäller inte alla män, och inte alla kvinnor, men ni som är rädda för generaliseringar kanske i allmänhet inte ska ge er in på nationalekonomi. Så, kvinnan är inte den person med sin egen nytta framför andras. Hur kan det komma sig att dete grundläggande mänskliga draget som antas i varenda modell är enbart manlig karakteristik? Inte konstigt, varenda känd nationalekonom ända sen Adam Smith och John Maynard Keynes har verkat vara av könet man. Nu är det så att vi är utomordentligt trötta för den manliga hegemonin och till stor del också på de enkla antagandena i modellen, så nu är det dags för förändring.

Jag vill inget hellre än att utveckla de här modellerna till att på riktigt inkludera vad som skulle kunna vara en mer varierad bild av mänskligheten, så nu behöver jag alla idéer jag kan få.