Se till vems bästa?

Jag erkänner, jag är en idealist och javisst, ibland kan till och med jag bli trött av att alltid fundera över vårt gemensamma ansvar och våra gemensamma möjligheter. för hur torrt låter det inte? Dessvärre kan jag nu inte hålla mig från ett litet inlägg i precis den ansvarsfulla andan. Jag har alltid haft svårt att förstå fondsystemet, den börs som på något oförklarligt sätt driver vår världsekonomi framåt. Den rådande krisen ställer förstås den lilla förståelse jag tidigare har haft på sin stets.

Jag hörde igår, för första gången i mitt liv, talas om en fondspararstrategi som kallas blankning. Ja, man får tycka att jag är lite efter, det får man tycka. Men nu är det så att jag aldrig tidigare har sett den här sidan av börsen. Jag kan verkligen acceptera börsen i den mening att människor och företag kan satsa sina sparpengar på de projekt som man förväntar sig ska kunna gå bra framöver. I den allra bästa av världar skulle det innebära att folk satsade sian sparpengar på att föra kapital till branscher som utvecklade ny teknik för mindre klimatpåverkan i industrin, eller företag som på ett tydligt sätt värnade mänskliga rättigheter i sin produktion. Så fungerar det inte, det har jag förstårr. Det fungerar istället som så att de allra flesta satsar sina pengar på de företag som i kvartalsrapporten kan redovisa största vinst, alltså oftast de företag som har lyckats producera lika mycket som tidigare men nu utan samma antal anställda. Kortsiktigt vinstintresse på börsen har alltså lett till att företag varslar vanligt folk från arbetstillfällen därför att det får börsvärdet att gå upp.

Så till blankning, som då innebär att man helt enkelt säljer aktiwer man inte har, och köper tillbaka dem lite billigare en stund senare. här satsar man alltså negativt på de företag som man tror kommer minska sitt börsvärde mest under kortast möjliga tid. Man tar alltså pengar från sammanhang där man tror att de skulla kunna användas konstruktivt till sammanhang där man själv kan göra en kortsiktig vinst på företagets förslust.

Jag är ledsen, men jag accepterar inte att man som vanlig människa sänker sin egen nivå så till den grad att man ser sin egen vinst som så pass viktig att man inte ser det större perspektivet. Att människor gör så här ger ju bara mina kära kollegor nationalekonomerna rätt i att folk drivs av egenintresse. Jag vill inte att de ska ha rätt, och jag tror att folk gemensamt kan jobba för bättre ideal. Man kan både spara och investera ansvarsfullt, så låt oss då göra det.