De två gratistidniningarnas löpsedlar hängde sida vid sida. Den ena ropade "80-talisterna: därför mår vi så dåligt" medan den andra kontrade med "Strippa dig smal". Det kändes som en ironisk installation.
Inne i tidningen ägnades ett helt uppslag (inte illa för en gratistidning) åt att diskutera 80-talisternas mentala tillstånd. En sak som lyftes fram var prestationsångesten, kraven på att vara känd och smal och dessutom välutbildad och framgångsrik. Ja det kan säkert vara sant. Men jag vill ändå fråga: mår vi så himla dåligt? I jämförelse hur tidigare generationer mått när de var i tjugo till trettioårsåldern. Jag menar det måste ju ha funnits press förut också. För egentligen, vad är mest pressande, att ha två barn att försörja eller att hitta samma outfit som Sofi Fahrman? Undvika pesten eller ha flest vänner på facebook? Att vara jägare och samlare eller välja kurser på studera.nu? För att inte tala om den press som tidigare varit på främst det kvinnliga könet att inte ligga runt utan snabbt och smidigt gifta sig.
För självklart för att säga så mår 80-talister dåligt, vissa mer än andra. Men kanske har vår lycka-är-ett-normaltillstånd-och-allt-annat-är-onormalt, åka-till-thailand-och-hitta-mig-själv och jag-är-inte-redo attityd slagit tillbaka mot oss själva?
Är det dags att step up to the occasion? Släppa sargen om vår barndoms curlingbana? Eller ska vi gå i tidigare generationers fotspår och skylla allt på våra föräldrar?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Intressant inlägg. Kanske folk som är födda på andra decennier också ska tänka ett varv.
Skicka en kommentar