2008

Jaha så var det dags för mig att lämna Luleå för den här gången och dra västerut över havet. Detta blir med största sannolikhet årets sista blogginläggför min del. Ett år som verkligen höll vad det lovade. 2008 levererade helt enkelt.

Något utmärkande för året har varit hur roliga, smarta, snabbtänkta och allmänt fab alla människor i min närhet har varit. Snälla och omtänksamma har ni också varit utan dess like, inte utan att jag känner mig lite oförtjänt av det. Jag häpnar och gläds när jag tänker på hur mäktiga ni är.

Shout outs till gamla men naggande goda vänner, props till nya kompisar och high five till roliga bekanta. PLAU!

Swedentrotter

Att vända hem låter som ett efterlängtat slut på en lång och mödosam strapats, i alla fall övertygas man om det efter att ha tvingat sig igenom en två timmars Arn film. Men vad betyder egentligen att vända hem i dessa dagar då hela världen har blivit vårt gemensamma spelfält? Jag undrar var näsan riktas då jag ska hem, ska jag norrut, söderut eller helt enkelt stanna kvar? Svaret beror förstås på vad man lägger i förståelsen av hemmet, och det precis som det mesta annat är fullkomligt subjektivt, vissa säger att man är hemma där man kommer från, andra där man bor, några var man har de man trivs med och ytterligare somliga säger att home is where your heart is. Globalisering, själslig decentralisering. För min del har jag numera tre hemstäder och inte mindre än fyra olika hem som jag känner mig fullkomligt hemma i. Det ni. Frågan är, more is more eller more is less? Orkar man bära datorväskor och extrastrumpor över Sverige, orkar man hinna med tåg och passa tider? Gör man det så kan nog more vara more, och så känner jag just nu. Jag har just vänt hem, men väldigt snart styr jag kosan annorstädes, likväl lika mycket hem. Country road, take me home, to the place where I belong. . . . . .????

Hemvändare

23:e december. Luleå visar sig från sin bästa sida. Träden är pittoreskt täckata av rimfrost, snön knarrar under fötterna. Solen går upp 09.56 och ner 13.04. Man måste vara snabb. Jag går runt skurholmsfjärden i supersize me-jacka. Varje gata minner om svunna tonårstider.

Varje gång jag reser hemåt genom sverige förvånas jag över lyckan som kommer över mig i takt med att barrskogen tätnar längs järnvägsspåret. Att komma hem ska vara som en schlager. Nja i detta fall känns det mer som en smörig powerballad av Peter Jöback, Jag kommer hem igen i jul typ. Eller kanske någon mysig bossanova med vardagsrealistisk text av Bo Kaspers. Avgjort ingen tonårsångest låt om att hatkärlekent tilll sin hemstad ala Broder Daniel, Håkan Hellström eller Marit Bergman. This is pure love.

Jag träffar de oöverträffade vännerna från förr. Vi är lika olika nu som då men det är fint. Vi diskuterar var vi ska hemvändardansa ut julen på juldagen. För varje år vet vi mindre om Luleås uteliv men själva diskussionen är en jultradition så god som någon.

I can feel the earth move under my feet

Han ringer någon dag efter den omskakande upplevelsen.

-Vad sa du?
-Förlåt jag har lite dålig mottagning.
-Har du gömt dig i källaren?

Jag skrattar hysteriskt. Det är lätt att driva med de jordbävningsrädda människor som fått uttala sig i media angående tisdagens uppvisning inom plattektonik. En kvinna säger att hon mådde illa och hade ont i huvudet hela dagen och inte vågade ringa sina barn i england eftersom de då hade blivit för oroliga av att höra att det varit en jordbävning i skåne. SOS alarm blev nedringda. Man kan ju undra hur de samtalen lät.

-Hallå huset skakade nyss men det har slutat nu. Ingen är skadad.
-Okej vi kommer direkt.

Men egentligen har de ju rätt, de chockade, förvånade, rädda och upprörda människorna. Om det är något som borde röra upp känslor så är det ju ändå när något så fundamentalt som själva marken rör sig. En demonstartion av naturens vidunderliga makt. En påminelse om att världen är större och mer än nästa tenta/fest/falukorvsmiddag.

Det är förundrande och fascinerande.

ack vackra vinter, ack dessa skrapade knän

Var kommer devisen om ingen sommar utan lite skrapsår ifrån? Är det ingen som har testat att cykla efter den första oktober? Då borde det ju heta; ingen vinter utan bandagerade armar och sönderslagna knän. Jag tänkte idag bara ta tillfället i akt att för det första gny lite och för det andra utfärda en vettig varning.
1. Jag har ramlat, och det hårt. Cykeln la sig ner på vägen och med den jag själv. Mitt knä är numera inte en del av mig själv längre, det är en utomjording.
2. Varning! Halka!

Jag har inte lyckats svara på ditt mail, Anna, men det är bara för att jag har en idé.

The snow keeps on falling, even though we were bad

Det som kännetecknar traditioner brukar vara deras beständighet, att de ser likadana ut från år till år. Nu verkar det dock som att förändringens vindar blåser in över vår favorit kristna/hedniska högtid julen. Ut med den äppelkindade kärnfamiljsstämningen ala Hemmets Journal och in med dekadensen, de spruckna och lappade familjerna och utanförgemenskap.

I bought no gifts this year, and I slept with your sister sjunger hives i sin julduett med Cyndi Lauper. Den hypade gruppen Glasvegas gör en julskiva med titlar som Fuck you it's all over. Det ordnas julshower med namn som Oh no it's christmas. Glansiga tidningar publicerar modereportage om hur du ska få till en gothisk jullook.

Den här trenden är förvisso inte helt ny även om den verkar ha nått svaindlande höjder just i år. Filmen Tomten är far till alla barnen har blivit en julklassiker och i min familj är Die Hard II en av de viktigaste ingridienserna för julstämning. Håkan Hellström fick stor uppskattning för sin tolkning av Fairytale of New York för ett par år sedan.

Vad kan då vara skälet för denna vurm av det skamfilade och lite nötta? Kanske blev det för svårt att leva upp till allt det mysiga. Ingen vettig människa hinner med att julbaka, handskura golvet och binda egna kransar. Barnen är inte längre lika väluppfostrade och blanka med rosetter i håret, det som får deras ögon att tindra är senaste playstationversionen. Släkten är utspridd från norr till söder. När idealet inte går att nå blir motsatsen likt en tonårsrevolt det nya svarta.

Det är inget att vara ledsen för. Som Nisse brukar säga: the only thing that is constant is change.

Något att hänga upp tillvaron på

0=0, allt är okej.

Samson 2

Appropå det här med frisyrer. Ni som kan er bibel vet att styrkan sitter i håret. Det verkar ju inte heller som att något som hänt varken tidigare eller senare i historien motsäger detta. Kanske borde mindre energi läggas på nätverksbyggande och mer på hårvård? Klipp dig till framgång! Som inspiration vill jag ge några exempel på kända framgångsfrisyrer och deras innehavare genom åren:

Landsfaderlugg- Gustav Vasa
Powerpage- Kleopatra
Kvinnamedmakthjälm- Hillary/Condolezza/Margret T
Gangsterslick med/utan hästsvans- Anders Borg/Zlatan
Förföriska lockar-Marilyn Monroe/Carolina Gynning/många kända Hollywoodkvinnor

Kanske ligger det verkligen något i det gamla uttrycket klipp dig och skaffa dig ett jobb?

Samson

Jag är ingen poet men vissa dagar har jag samma frisyr som Kristina Lugn.

assymetri

Det är assymetri mellan materia och anti-materia, det är också förutsättningen till att vi finns till, att nåt alls finns till. Assymetri är alltså jättebra. Och assymetriska frisyrer har ju också i de allra flesta tidsperioder ansetts tillhöra rätt coola människor, assymetrisk klädsel som visserligen var mest inne på 80-talet är ändå käckt. Assymetri eftersträvas alltå på ett flertal viktiga områden. Nu funderar jag över det sociala. Jag undrar lite över varför det verkar vara så inne med assymetriska relationer, är det bara jag eller har det blivit vanligare med murgrönor? För alla som inte kan den gamla terminologin fårn the hood, björx, så är en murgröna en sån som klänger sig på, som alltid vill vara med och som inte verkar uppfatta att den andra kanske inte är lika på G. Murgrönorna finns överallt, och jag undrar nu om det är så att den naturliga assymterin är bra för något även i sociala relationer eller om naturlagarna inte är så direkt överförbara?

Recycle

Som en tribute till mig själv har jag flera gånger de senaste dagarna klätt ut mig till Anna 17 år. Destinys childtoppen som Darling T har sytt, någon slags tight spännande mönstrad klänning ala 2003 och såklart vit ögonskugga. Som T brukar säga, tänk att vi varit häftiga så länge.