Till Darling T: Det är skönt att du håller blicken lyft från vardagslivet och påminner oss andra om de större sakerna. Med det sagt tänker jag grotta ner mig i det lite närmare och alldagligare livet.
Lördag. Soligt, höstigt hela dagen ledig och fri. Brunchar med mig själv och DN. Ligger i parken och tittar på löv och lyssnar på skånska röster. Trivs. Så plötsligt händer det. Den där känslan kommer krypande. Den som jag har aktat mig för hela hösten. Känslan av jaha nudå, rastlöshet och den oundvikliga följden ensamhet. Känslan av att inte ha någon jag kan ringa för spontanhäng en lördagseftermiddag eller kväll eller för den delen en söndag. Därefter blir jag arg. Jag är ju en begåvad, intressant och underhållande ung kvinna, varför är jag inte sällskap nog för mig själv? Varför kan jag inte umgås med mig själv längre än några timmar innan jag ledsnar? Missförstå mig rätt, jag är gärna själv om jag vet att jag ska vara tillsammans med sen. Kemiföreläsning måndag 8.15 känns inte som något godtagbart sen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar