Vi byggde ett samhälle, byggde in oss i regler för att släta över berg och dalar av skilda möjligheter. Godtycklighet bort, fram för bestämda strukturer. Oräkneliga är väl de människor som blivit hjälpta av det samhällssystemet, oräkneliga är väl de gånger då det solidariska arvet har gynnat vårt gemensamma bästa. Jag undrar bara vad som händer nu. Med individualismens segertåg började också samhällssystemens utjämnande egenskaper verka alltför statiska, alltför inflexibla.
Flexibiliteten krävs för att möta nya tider, nya människor kommer som inte förstår språket, systemet, som behöver individuellt anpassat stöd. Människor arbetar i nya former och familjestrukturer finns det snart lika många som det finns familjer. Barnen i skolan lär sig på olika sätt, och i olika takt. Hur anpassar man alla dessa system som vi har till alla dessa individer som befolkar vårt samhälle? Hur ska vi dirigera oss själva framåt i den här snårskogen av hänsyn och ideal?
Jag tycker att allt prat om individuella lösningar sätter välfärdsstatens idé på prov. Ge alla samma förutsättningar, säger socialliberalismen. Men är det kanske så, att goda förutsättningar betyder olika saker för olika människor? Hur ska man tänka nu då?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
det där med individualism kontra kollektivism tycker jag är rätt knepigt på de flesta plan, politiska, andliga och personliga. jag menar det dyker ju upp jämt i vardagen också med hur man ska förhålla sig till sitt jobb, sin skola och sina relationer.
Skicka en kommentar