Sommarminne

Ett Sverige tar form, målar skarpt sina kontraster framför mig.
Fredag kväll på stora scenen, jag förbannar allt och alla.
Det oändliga antalet Foppa-sandaler omkring mig just nu
är större än det sammanlagda antalet under hela sommaren.
När jag säger klassklyftor nickar hon, vår kamp, teori,
ideologi känns plötsligt avlägsen.
Vänsterpacket, alienerat, mitt i folkhavet.

Tusental i allsång. Jag kan inte en enda textrad.
Men de är störst på festivalen
Vi, några, snackar om världen, Det här är inte vår värld, vårt Sverige, vårt Malmö.
De etniska svenskarna känns främmande i min stad, svenskar från Svedala, Burlöv. Inte från tripoli och Mosul.

Sommar i Sverige, det vanligaste av allt. Jag känner mig nyfödd, extremt omtumlad.
Han på scenen ger av sig själv, ger 110 %. De som kom för att se honom får honom. Jag får Sverige, det nya Sverige, det gamla Sverige, och förstår hur dum jag har varit.
Så dricker jag min medhavda öl, tar mig bort till parken, ser lyktorna i träden,
hör musiken och greppar min dam i dansen. Sten och Stanley spelar i fyra timmar.
Vi ger snabbt upp, lyckliga. Vissa fredagar är ovärderliga.