Familjeliv

Jag är en självförsörjande (nåja med CSNs hjälp) 23-årig kvinna med egen bostad (okej det är ett korridorrum). Jag är enligt de flesta definitioner vuxen. Inget får mig dock att känna mig lika vuxen som då jag på egen hand packar bilen för fjällsemester. Helt plötsligt förvandlas jag till min pappa. Tankar, fäller fram sätet för att göra plats för skidor och ställer in icakassarna med havregryn och tacoingredienser som inhandlats dagen innan. Jag är tillochmed klädd som han brukar vara vid dessa tillfällen med ylletröja, handskar och solglasögon. Men det slutgiltiga tecknet på att jag gått från chic student till redig familjefar är att jag blir helt galen om vi inte kommer iväg i tid. Allt ska gå enligt planerna. Alla ska stiga upp i ottan med glatt humör och vara klara för avfärd. Bilen ska rulla ut från uppfarten inte en minut senare än åtta. Och nåde den som måste kissa.

Att vi alla är färgade av vår uppväxt är ju ett välkänt faktum. Men ibland är det tydligare än annars. Det är nästan så att jag undrar hur vi ska komma någonstans någongång när vi verkar bli mer och mer lika våra föräldrar för varje år som går. Ska historien bara upprepa sig ett varv till?