Den svenniga ambivalensen

Så var den här då. Den där dagen som är sådär pinsam och krystad. Jag menar Sveriges nationaldag. En dag som ingen verkar vara speciellt peppad på utom möjligtvis rojalister som är glada för alla chanser att se kungafamiljen i folkdräkt och möjligtvis några SDare. Samtidigt finns den där kollektiva känslan att ja, man borde kanske, och det är ju alltid kul med fest och man borde ju ta chansen att fira det man tycker är bra med Sverige, kanske något i mångfaldhetens tecken? Och ta flaggan tillbaka? Eller ja man kan kanske få vifta med vilken flagga man vill, Botswanas eller Djurgårdens eller regnbågsflagga. Och tal av någon komunpolitiker, de brukar ju vara festliga. Det är ju som sagt alltid roligt att fira. Bakelser? Hm sill och potatis kanske, det är ju ändå Sveriges festligaste mat som passar både sommar och vinter. Parad? Nä det känns inte riktigt svenskt väl. Äh det känns svårt och krångligt det här. Nästa år kanske.