Elitskolan

Igår gjorde jag en utfärd till okänt territorium. Jag besökte nämligen ekonomernas arbetsmarknadsdagar på ekonomicentrum. En kort geografisk resa men desto längre på det mentala och attitydsmässiga planet. Det första som möter mig är välkammade tjugoåringar i vita skjortor och kavaj som högljutt diskuterar hur upprörande det är att Netto får vara med som utställare "För vem fan vill jobba på Netto?"

Är det en sak som finanskrisen inte lyckats rubba så är det karriärssjälvtroendet hos dessa unga män och kvinnor. Alla är stjärnor, alla är beredda att jobba lite hårdare än alla andra, alla är redo för näringslivets toppskikt. Cristina Stenbeck håller föredrag och berättar att hon minsann också varit student och lagat mat på nation varannan torsdag och alla kan nå toppen och alla vill nå toppen. Hon säger att vi är unga och lovande och har framtiden för oss och alla håller med. Alla skrattar när hennes underhuggare skämtar om att han fått högre lön alla år men tyvär ingen bonus i år eftersom alla måste hjälpas åt i krisens tider. Vi förstår alla att han ändå inte behöver köpa Eldorado när han går på ICA. Vi förstår för vi är unga och lovande och har framtiden för oss och vi kan nå toppen och vi vill nå toppen.

Förra terminen fick jag en knapp av Sveriges ingenjörer med texten "jag kommer att få högre lön än dig".

För det första undrar jag hur de här skämten och attityden hade gått hem i till exempel Trollhättan. För det andra undrar jag vem det är som tjänar på att övertyga unga människor om att de är bättre än andra, vad som finns att vinna på den här elitismen. Det är ju inte ens en gång sant att alla kommer att/vill bli chefer som jobbar dygnet runt över hela jorden och har dyra vanor. De allra flesta kommer ju ändå att få vanliga svenneliv och äta tacos på fredagarna. Och varför skulle det vara något dåligt?

Dessutom tycker jag att det är töntigt att ha dräkt om man är student.