Kirunaspaning

Förra veckan var jag en sväng in till Kiruna. Vi drog den vanliga rundan som man gör när man är där, Team Sportia, Intersport, Systembolaget, ÖB och bäst av allt Coop. När jag hade fyllt min korg med en ny kaffekanna till primusköket samt tre paket kaffe (det var ju extrapris, tala om svennebanan att köpa just kaffe på extrapris) står vi och spanar lite i tidningshyllan. Bredvid oss står två tjejer i vespaåldern. Den ena säger till den andra:

- En gång gjorde jag ett sånt där test i Veckorevyn. En fråga var "Vad gör du om en kille frågar om du vill dansa". OFTA att killar i Kiruna frågar om man vill dansa.

Inte på så många andra orter heller vill jag tillägga, om man inte dansar dansband förstås.

Sex säljer

Jag sitter i köket på Ravenjaure igen. Läser samma tidningar om och om igen. Tjejen som visar badläder i Åka Skidors sommarnummer ser ut som hej kom och ta mig. I en sexfixerad medievärld är det befriande med en veckotidning som Utemagasinet. Inte ett enda sextips eller frågespalt. Inga rubriker såsom ”Din sexigaste vandringssommar”, "Ställningarna som funkar i tältet" eller ”Så tänder du honom i underställ”. Skönt.

Namnge mera

Jag älskar att bo i hus som har ett namn. Alla hus borde ha det. Det är så himla mycket mer spännande än bara en adress. Jag tänker på till exempel Mårbacka, Villavillerkulla och Tuttifruttihusen, visst sätter de igång fantasin? Det känns oändligt mer inspirerande att bo i ett hus som heter Ravenjaure än på Ulrikedalsvägen 2t.

Den nya tidens teknologi

Numera har jag begränsad tillgång till internet (ja, det finns fortfarande sådana platser). Istället för att slösurfa tittar jag ut genom fönstret. Det känns befriande. Får du inte nog av mig? De mest troliga svaren på den frågan är 1. Jo, alldeles lagom och 2. Jo, för mycket (även jag själv skulle välja något av dessa alternativ). Men skulle det nu vara så att du vill ha mer så finns jag (iallafall ett tag) på twitter.

Lojalitet med vem?

En sak jag inte väntade mig när jag åkte hem var att det skulle pågå en internationell maktdemonstration ovanför och utanför hemstaden. Nej jag känner mig inte det minsta lojal med NATO övningen Loyal Arrow som pågår över länet och mitt huvud. Det är inte okej att vapenalliansen ska få leka krig här för att visa musklerna mot old evil Russia. Mest otäckt faktiskt.

Att resa med ljusets hastighet

Efter tjugo timmar och femton minuters tågresa norrut har dagen, eller iallafall dagsljuset, blivit fyra timmar och 40 minuter längre. Vad man nu ska göra med den tiden.

Europaval för svenskar eller europeér?

Var det fler än jag och mitt valvakesällskap som under rösternas räknande hisnade av Sveriges televisions vinkling av valet? Att det bara är SVT som sänder en valvaka får för det första säga sitt om valets betydelse men det innehåll som pumpas fram mellan staplar och procenttal säger kanske än mer. Nu är det dags att intervju vad vi kallar en svensk europeisk familj, familjen Cprazza Bildt, där frun är från Italien, mannen från Sverige och de fann varann under tjänstgöring i Bosnien. Vad är det vi vill visa? Att det här valet är en milstolpe på väg mot ett oundvikligt mål, den europeiska gemenskapen. Hur skapar man då en europeisk gemenskap? Samtalar man med människor med olika etnisk tillhörighet och bedömer vilken egenskap som flest av den nationaliteten har och av någon annan och vilka tycker vi egentligen om, och finns det egentligen någon chans att vi skulle kunna blanda till ett riktigt härligt folk om bara alla i Europa fick blandas? Ja, det skulle kunna låta som multikultihets, eller så är det kanske så att Sverigedemokraternas propaganda har gått hem. Det finns nåt som är svenskt och det finns något som är alla andra europeiska nationaliteter. Fokus här låg inte, som Sverigedemokraterna säkert gärna skulle ha velat, på att bevara vår svenskhet. Fokus låg istället på att låta vår svenskhet stå sig en match mot alla de mer levande nationaliteterna i söder, de spanska och italienska.

Hur många gånger ska jag behöva säga det? Det finns ingen nationell identitet, det här med nationalstaten är ett administrativt påfund, och att man skriver ner folksagor och skapar sig en gemensam historia tjänar också ett maktpolitiskt syfte.